En plats för ytterligare en chans

Foto: Bryan Schutmaat | Ur Grays The Mountain Sends

Det är ovanligt övertygande. Ett nästan episkt berättande.

Storformats kamera. Porträtt, landskap och stilleben från ”the American West”. Små bergsbyar och mer eller mindre övergivna gruvsamhällen. Bufflar och hästar är utbytta mot bilvrak och övergivna hem. Det är enastående starkt och konsekvent genomfört. Grays the mountain Sends, heter projektet och jag tänker direkt: varför gör ingen fotograf det här i vårt land?

–  I’ve aimed to hint at narratives and relay the experiences of strangers met in settings that spur my own emotions. Ultimately, this body of work is a meditation on small town life, the landscape, and more importantly, the inner landscapes of common men, säger Bryan Schutmaat.

Den vanliga människans inre landskap. Kan det sägas vackrare eller mer precist.

Det verkar som om det stora landet i väster i kraft av sin egen tradition ständigt lockar till utforskning och nytolkningar av platser och myter. Är ”the West ”fortfarande ett löfte, där människor ständigt kan börja om sina liv. En plats där man får ytterligare en chans?

– the lifeblood of these images is to be found in the difficult poetry of a land made up of distance, an in the alternating tranquility and sadness that it bequeathes to those who inhabit, and are shaped by it, skriver Stanley Wolukau-Wanambwa i en vindlande essä med namnet, ”The land that Gives Birth to Freedom”.

Bryan Schutmaat, inspirerad av poeten Richard Hugo har begett sig rakt ut i det amerikanska landskapet med en förhållandevis otymplig teknik för att dokumentera och berätta.

När blir en svensk fotograf inspirerad av att ta exempelvis Sune Jonssons arbete vidare genom att kliva ut ur studior och akademier för att upptäcka sprickorna i norrländska glesbefolkade bygder? Eller varför inte i Bergslagen?

Projekt liknande Jan Jörnmarks ”Övergivna platser” rör ju sig ofta i postindustriella samhällen och tömda gruvmiljöer. Men det vi får se är spår och ruiner. Människorna saknas.

Bryan Schutmaat är född 1983 i Houston Texas och har en BA i historia, tog sin MFA i fotografi 2012. Jag ser honom som i ett fågelperspektiv. Långt därnere kånkar han runt med storformatskameran, gör sina exponeringar och för anteckningar omgiven av väldiga uråldriga berg i det som en gång var Amerikas frontlinje, civilisationens framkant.

Jag är rörd av kraften i de här bilderna.

Samlandets väsen och övergivna platser

Foto: Hyun-Jin Kwak | Ur The Island – A Case Study of a Collectors Mind

Varför samlar man och varför fotograferar man övergivna platser?

Inte mindre än två vernissager i Uppsala idag, med fotografisk anknytning.

Uppsala konstmuseum öppnade en utställning kring samlande och sam­landets drivkrafter som tema med namnet, The Collector.

Man har bl.a. lånat in unika föremål från berömda kuriosakabinett och från Augsburgska konstskåpet på Museum Gustavianum i Uppsala. Deltagande konstnärer är Magnus Bärtås, Ditte Ejlerskov, Annika Eriksson, Jårg Geismar, Oscar Guermouche, Hyun-Jin Kwak, Charles LaBelle, Matts Leiderstam och EvaMarie Lindahl.

En otroligt bra ide som jag längtat efter, som nu nästan slarvas bort i olika rum och vrår fördelade på två våningsplan i slottet. Eller är det en del av utställningstanken att en del rum inte ska kännas klara och att där pågår helt andra aktiviteter? I ett av rummen stod tomma brummande kylar och lyste längs en tom vägg.

Jag fastnade för Hyun-Jin Kwaks fotografier, The Island  – A Case Study of a Collectors Mind. Det är inte en helt ny kollektion, det finns en bok med projektet från 2011, men det var första gången jag såg bilderna på en utställning.

Det är en klockren träff i utställningens solarplexus, temat kring samlandets väsen. Hon visar fotografier från Villa Barbieri, ett reneässanspalats i staden Reggio Emilia i norra Italien. En samling där den bereste samlaren förlorat kontrollen. Det råder kaos på platsen och Hyun-Jin Kwaks storformatskamera registrerar varje spår av såväl historia som nutid.

Det är magnifikt, nästan förtrollande.

Bilderna presenteras på två olika sätt i utställningen. Dels i en vacker stor linneinbunden box, där varje bild ligger i ett tjockt svart syrafritt skydd och man får långsamt bläddra sig genom kollektionen med hjälp av tillhörande vita handskar.

Kopiorna är nästan snudd på tredimentionella genom sin detaljrikedom och rika färgskala.

Dessutom har vissa bilder placerats i den befintliga konstsamlingen på Uppsala Konstmuseum, alltså sida vid sida med bland annat Lucas Cranach den äldres 1500-tals porträtt av Martin Luther. Hyun-Jin Kwaks bilder i samma storlek som övriga, ”tavlor”, ingående i den permanenta samlingen. Dels som meterstora kopior på direkt på golvet. Genialt. Interaktion på flera nivåer.

Denna höstregniga lördag tog jag mig också till den lilla källarlokalen som inrymmer Uppsala fotografiska sällskaps anspråkslösa utrymme på Övre Slottsgatan 14A, där utställningen ”Övergivna platser”, också hade vernissage.

Hur många fotografer finns det  som ägnar sig åt övergivna platser tänkte jag, väl nere på plats i det lilla utställningsrummet. Det finns en veritabel subkategori inom fotografin med bilder på övergivna bilar, byggnader och industrier. Det handlar ofta om efterföljare till Jan Jörnmarks mäktiga projekt, ”övergivna platser”.

Urban Thorsell och Sven Tegelmos bilder är inte direkt dåliga. Några av bilderna är bra på det där tävlingsbildsromantiska viset, men det stora problemet är upprepningen, bristen på variation och en personlig blick.

Hundra fotografer skulle ta likadana bilder och fotoshoppa enligt liknande formel. Tyvärr blir det förutsägbart och ospännande, trots ämnets inneboende suggestivitet.

Det öde landet – Sverige, återstår i regnets Uppsala idag ännu som en fotografisk utmaning.

Foto © : Urban Thorsell