En sorts förälskelse

Foto: Mats Holmstrand | Galleri Fotograficentrum, Örebro, 1979

Platsen är vårt första galleri, på Järntorgsgatan 9 i Örebro. Strömholm med pipa och respektingivande mustasch övervakar, när undertecknad gör en första genomgång av utställnings-bilderna.

Jag fick den här bilden häromdagen från den suveräne Kristinehamns fotografen Mats Holmstrand, nästan samtidigt som jag läste de här raderna av Micke Berg: 

–Det är utan tvekan så att jag börjar tappa tron på fotografi. Eller i alla fall den fotografin som berättar något och är nära. Litteraturen har alltid legat mig närmast

-Jag vet inte, men nu har jag gått i mål med fotografi. Jag kommer inte längre och jag märker det i så måtto att jag aldrig bär en kamera.

Jag vill inte riktigt tro Micke när han skriver det här.

Han är en av landets nu levande viktigaste och bästa fotografer och hans fotografiska energi är makalös. Han har levt genom sin fotografi och sitt skrivande hela sitt vuxna liv. Det vore en stor förlust om det skulle upphöra. 

Jag väljer att uppfatta hans yttrande mer filosofiskt och tänker på Bresson när han sa: Photography is nothing, it’s life that interests me.

Jag hoppas innerligt att fotografen Berg fortsätter. Vi behöver hans bilder och funderingar kring konsten och livet. Dessutom, beakta mottot på hans blogg : ”To look, is to love”.

För min del handlar fotografi också om en sorts förälskelse och en fascination kring den hejdade tidens magiska precision. För en ung fotograf innebar de många stegen i det analoga hantverket, från poesin i tagnings-ögonblicket till de färdiga kopiorna på tork, en oemotståndlig lockelse.

Alla fotografer jag mött genom åren, alla samtal om bild på kaféer, barer och restauranger, alla böcker jag köpt, alla fotoutställningar jag sett, och alla resor i fotografins namn – har regelbundet närt min relation till fotografin. Trots alla åren på SVT är detta mitt universitet och förälskelsen består.

Vi startade föreningen Fotograficentrum 1975. Tre år senare fick vi i gång vårt första galleri. Sen fortsatte vi att ställa ut i drygt 20 år. Jag äger tyvärr ingen förteckning över alla utställande fotografer och vet inte var alla pärmar med, protokoll och recensioner finns idag.

Det finns en sorg i detta faktum. Jag skulle helst se att allt kvarvarande material hamnade på ett arkiv, exempelvis Arkivcentrum i Örebro. 

Går på Götgatan och drar fram namn på måfå ur minnet: Imogen Cunningham, Hans Malmberg, Georg Oddner, Edouard Boubat, Susan Meiselas, Gunnar Smoliansky, Robert Doisneau, Nina Ericson, Christer Strömholm, Tuija Lindström, Anders Petersen, Eugene Smith, Marek Gardulski, Håge-Wiktorsson, Sune Jonsson, Kent O Höglund, Per-Erik Åström, Ullabritt Jonsson, Harald Lönnqvist, Josef Koudelka, c/o Paris med Berndt Klyvare, Kerstin Bernhard mfl, Stig T Karlsson, Jefferik Stocklassa, Micke Berg, Sebastião Salgado, Åke Hedström, Penti Sammallahti, Marc Riboud, Hans Gedda, Carl-Magnus Lindström, Anders Onerup, Håkan Pieniowski, Kenneth Gustavsson, Roger Stenberg, Walter Hirsch, Lennart Durehed, Hans Hammarskiöld, Boris Mihailov, Magnus Westerborn, Bruce Davidson, Strindberg/Munch..

Det tar inte slut där, men min hjärna behöver hjälp av dokumenten som förhoppningsvis finns bevarade någonstans.

När jag tänker på de här namnen och alla utställningarna, svindlar det onekligen till på trottoaren i den svaga vårsolen – ”In the name of love”.

Det är tveklöst det, allt handlar om.

PS

Nedan tre slumpvis utvalda bilder av Micke Berg, så bra! Det finns hundratals mer här:

Foto: Micke Berg

Foto: Micke Berg

Foto: Micke Berg

Tack!

Foto: Claes Gabrielson | Berlin

Alla ni som kommenterat och läst bloggen under året.

Jag önskar att jag kunnat skriva mer inte minst nu i december. Mycket mer om bland annat Hans Gedda, Roger Turesson och Anders Petersen med flera.

Men tiden står nu en gång för alla i starkt förbund med det flyende nuet. I’ll be back.

Om jag så här på årets sista dag måste välja en fotograf som gjort ett oerhört starkt intryck på mig under 2013, får det bli Bryan Schutmaat och hans övertygande episka bilder och porträtt av människor längs det som en gång var Amerikas frontlinje, civilisationens framkant. Jag skrev om honom här i maj.

Den bok jag gärna återkommer till är den lilla oansenliga volymen, Meiles Lyrika med bilder av Algirdas Seskus som jag skrev om i oktober.

Årets utställning blir helt självklart den stora Imogen Cunningham utställningen på Kulturhuset i Stockholm. Från vision till verklighet.

Noterat,  kvällen då allas ensamhet syns i alla fotografier som tas.

Foto: Claes Gabrielson | Berlin

From vision to reality

Foto: Imogen Cunningham | Martha Graham, Dancer, 1931

Efter bara ett par minuter i den stora Imogen Cunningham utställningen på Kulturhuset vet man – det här är stort. En av de viktigaste utställningarna i vårt land på många år.

Den innehåller inte bara de kända nyckelbilderna från hennes över sjuttio år långa fotografiska karriär, utan också ett generöst antal mindre kända bilder.

Imogen Cunningham går från piktorialism till modernism. Hon är visuellt nyfiken, uppfinningsrik och modig. Hennes blick stundtals visionär.

Ett exempel är de starka och mycket vackra bilderna på Martha Graham, en av den moderna amerikanska dansens förgrundsfigurer. Dagsljus under en brinnande sol. Hon verkar ha arbetat närmast i extas. Ett nittiotal bilder blir till under en eftermiddag med den hårda solen som assisterande bundsförvant.

– Cunningham was at the edge of each new innovation or at least had the vision to try each new idea that came to her mind. ( — ) Continually, througout her career, Cunningham took risks and tried out new ideas, skriver Jamie M. Allen i essän: From vision to reality: a transition from pictorialism to modernism.

Imogen Cunningham föds 1883. Hon skaffar sin första kamera 1905-1906. Tar en examen i Kemi. Modern Processes of Photography, är rubriken på hennes akademiska avhandling.

År 1907 arbetar hon i Edward S Curtis porträtt studio. Hon blir alltså direkt uppkopplad mot fotohistorien.

I förrgår träffade jag Imogen Cunninghams barnbarn, Meg Partridge. Det gick för ett ögonblick nästan att ta på den osynliga fotohistorien. Den tunna linjen från Curtis ateljé, till de första bilderna runt 1905 och till de sista på 1970-talet. Vi stod omgivna av farmoderns bilder, vars negativ hon arbetat med under åratal och omsorgsfullt sorterat. Hon beskrev bland annat Imogens mörkrum, där man inte kunde stå rak och hur man fick gå upp ur källaren och utanför huset med bilderna när de skulle torkas.

Hon berättade också att hon hos sin far Rondal Partridge, hittat ett ljudband där Imogen berättade för sin son om fotografier hon tagit. Meg använde det ljudet till en film om Imogen. Filmen visas på utställningen. Det som slår en är tonen. Intimiteten. Så långt från hur berömda personer brukar låta när de talar offentligt, håller föredrag eller ger intervjuer. Imogen Cunningham känns alldeles nära här för hon beskriver bilderna för ett av sina barn.

Urvalet är känsligt och kunnigt. Celina Lunsford, vid Fotografie Forum Frankfurt är ansvarig Curator.

Utställningen består av: signed vintages, unsigned vintages, later prints from the artist and Estate prints made by her son Rondal Partridge are included, skriver Celina Lunsford i katalogen som hör till utställningen. Merparten är alltså kopierade av Imogen själv, något som Lunsford bekräftar när jag träffar henne.

Porträtt, stilleben, arkitektur, dans inget verkar främmande för henne.

Imogens utveckling från det romantiska till det sakliga ledde henne också till att göra bilder som endast är möjliga att göra med en kamera. En reducerad värld av detaljer från växter, byggnader och den nakna kroppen. Dubbelkopieringar både i kameran och i mörkrummet. Här förefaller hon orädd och experimenterade gärna. Som om hon sökte de enkla grundformerna i allt hon fotograferade.

1968 talar Imogen Cunningham, då 85 år gammal inför en grupp studenter – It is sad but true that although we learn seeing only a little at a time we do in the long run learn something… I would really like to say something of encouragement especially to beginning photographers, but how […] when in a long life one has wandered in uncertainty back and forth from vision to reality.

Osäkerheten till trots. Under ett långt liv har hon vandrat fram och tillbaka mellan vision och verklighet. Från vision till verklighet.

Tack Imogen!

PS

–  Allt präglas av lika delar experimentlust och råstark längtan efter skönhet, menar Mikael Timm, i en entusiastisk recension i radions Kulturnytt den 24 maj.

Fotografisk tid

Foto: Imogen Cunningham | Clare and Floating Seeds, 1910

200 vintagekopior av Imogen Cunningham på Kulturhuset i Stockholm. Ytterligare en prestigeförlust för Moderna.

Först Henri Cartier-Bresson på Fotografiska och nu Cunningham. Två exempel från i år. Det är tydligt att Moderna släppt ansvaret för den klassiska fotografin.

Bilderna som kommer att visas på Kulturhuset består av originalbilder från Imogen Cunningham Trust och George Eastman House, Rochester i ett urval av Celina Lunsford. Utställningen spänner över de första experimenten i piktorialistisk anda till de sista porträtten hon påbörjade 1975, i serien After Ninty. Hon dog året därpå 93 år gammal.

1982 ställde vi ut Imogen Cunningham på Galleri Fotograficentrum i Örebro. Vi hade lyckats komma över en kollektion originalbilder i ett samarbete med Galleri Image i Århus, vill jag minnas. Märklig tid, skarven 70-80 tal. Utställningar som i dag vore otänkbara av ekonomiska skäl och dessutom omöjliga ur försäkringssynpunkt.

En annan gång kunde vi visa en utställning med Eugene Smith, med bilder kopierade av fotografen själv. En ideell och ljuvlig tid för galleriverksamhet.

När jag vid ett tillfälle besökte galleriet under Cunningham-utställningen, hördes en bullrig amerikansk röst från det inre rummet på galleriet. En lång rödlätt man tillsammans med en kvinna i ivrigt samspråk med Tomas Sundin, som arbetade på galleriet. De står framför bilden av två badande pojkar uppflugna på en klippa. Twins on Rocks.

Det är tvillingbröderna Rondal och Padraic. Nu står Rondal Patridge 60 år senare i vårt galleri framför fotografiet av sig själv och sin bror. Han berättar om bilden som deras mor tog år 1922. Fotografisk tid och levd tid, hinner jag tänka innan också jag dras in i konversationen.

I fotografiernas tid är två barn på en klippa alltid kvar där på klippan utan att åldras.

Det visar sig senare att Rondal Partridge tillsammans med sin fru Elizabeth är på bilresa i Skandinavien och har passat på att besöka Örebro för att se utställningen med Imogen Cunninghams bilder.

Rondal är själv fotograf och medverkade i Family of Man utställningen, 1955. Han ville inte prata så mycket om sin berömda mamma och hennes bilder. Han är ägare till en Volvo Amazon hemma i USA och ville hellre tala om tekniska detaljer och reservdelar, minns Thomas Sundin.

Imogen Cunningham är en av den moderna fotografins pionjärer, en av grundarna till den berömda f/64 gruppen i San Fransisco i början av 1930-talet. Kulturhuset i Stockholm är att gratulera. Utställningen börjar den 24 maj.

Det är bara att tacka och buga.

Foto: Imogen Cunningham |
Twins on Rocks, 1922