claes gabrielson

Posts Tagged ‘Hyun-Jin Kwak’

Samlandets väsen och övergivna platser

In Utställningar on oktober 20, 2012 at 23:57

Foto: Hyun-Jin Kwak | Ur The Island – A Case Study of a Collectors Mind

Varför samlar man och varför fotograferar man övergivna platser?

Inte mindre än två vernissager i Uppsala idag, med fotografisk anknytning.

Uppsala konstmuseum öppnade en utställning kring samlande och sam­landets drivkrafter som tema med namnet, The Collector.

Man har bl.a. lånat in unika föremål från berömda kuriosakabinett och från Augsburgska konstskåpet på Museum Gustavianum i Uppsala. Deltagande konstnärer är Magnus Bärtås, Ditte Ejlerskov, Annika Eriksson, Jårg Geismar, Oscar Guermouche, Hyun-Jin Kwak, Charles LaBelle, Matts Leiderstam och EvaMarie Lindahl.

En otroligt bra ide som jag längtat efter, som nu nästan slarvas bort i olika rum och vrår fördelade på två våningsplan i slottet. Eller är det en del av utställningstanken att en del rum inte ska kännas klara och att där pågår helt andra aktiviteter? I ett av rummen stod tomma brummande kylar och lyste längs en tom vägg.

Jag fastnade för Hyun-Jin Kwaks fotografier, The Island  – A Case Study of a Collectors Mind. Det är inte en helt ny kollektion, det finns en bok med projektet från 2011, men det var första gången jag såg bilderna på en utställning.

Det är en klockren träff i utställningens solarplexus, temat kring samlandets väsen. Hon visar fotografier från Villa Barbieri, ett reneässanspalats i staden Reggio Emilia i norra Italien. En samling där den bereste samlaren förlorat kontrollen. Det råder kaos på platsen och Hyun-Jin Kwaks storformatskamera registrerar varje spår av såväl historia som nutid.

Det är magnifikt, nästan förtrollande.

Bilderna presenteras på två olika sätt i utställningen. Dels i en vacker stor linneinbunden box, där varje bild ligger i ett tjockt svart syrafritt skydd och man får långsamt bläddra sig genom kollektionen med hjälp av tillhörande vita handskar.

Kopiorna är nästan snudd på tredimentionella genom sin detaljrikedom och rika färgskala.

Dessutom har vissa bilder placerats i den befintliga konstsamlingen på Uppsala Konstmuseum, alltså sida vid sida med bland annat Lucas Cranach den äldres 1500-tals porträtt av Martin Luther. Hyun-Jin Kwaks bilder i samma storlek som övriga, ”tavlor”, ingående i den permanenta samlingen. Dels som meterstora kopior på direkt på golvet. Genialt. Interaktion på flera nivåer.

Denna höstregniga lördag tog jag mig också till den lilla källarlokalen som inrymmer Uppsala fotografiska sällskaps anspråkslösa utrymme på Övre Slottsgatan 14A, där utställningen ”Övergivna platser”, också hade vernissage.

Hur många fotografer finns det  som ägnar sig åt övergivna platser tänkte jag, väl nere på plats i det lilla utställningsrummet. Det finns en veritabel subkategori inom fotografin med bilder på övergivna bilar, byggnader och industrier. Det handlar ofta om efterföljare till Jan Jörnmarks mäktiga projekt, ”övergivna platser”.

Urban Thorsell och Sven Tegelmos bilder är inte direkt dåliga. Några av bilderna är bra på det där tävlingsbildsromantiska viset, men det stora problemet är upprepningen, bristen på variation och en personlig blick.

Hundra fotografer skulle ta likadana bilder och fotoshoppa enligt liknande formel. Tyvärr blir det förutsägbart och ospännande, trots ämnets inneboende suggestivitet.

Det öde landet – Sverige, återstår i regnets Uppsala idag ännu som en fotografisk utmaning.

Foto © : Urban Thorsell

Mellan ensamhet och makt

In Utställningar on september 11, 2012 at 12:28

Duration 1  Maria Friberg

Med referenser till konsthistorien

Maria Friberg är just nu dubbelt aktuell. Minst. In Flux, öppnar på Fotografiska den 14 sept. Hon är också en av fyra fotobaserade konstnärer som nu ställer ut på galleri Örsta, utanför Kumla.

De övriga utställarna är, Tuija Lindström, Hyun-Jin Kwak och Julia Peirone. Jag träffade alla fyra för ett samtal, i samband med en intervju för SVT:s regionala nyhets program Tvärsnytt.

Maria Friberg visar bl.a. bilder ur en helt ny serie, ”Duration”. Bilder som skulle kunna kallas samtidsporträtt, där hon speglar hur vi förhåller oss till den intima sfären kring våra datorer och mobiler. Hon väljer ofta en historisk miljö för att tydliggöra vår samtid.

Tid kopplat till ensamhet, med referenser till konsthistorien, menar hon och bilderna får gärna vara estetiska, förföriska och i stor skala, för att betraktaren enkelt ska kunna gå in i bilderna.

”Man är nästan 1:1 med personen man möter i bilden, och jag hoppas att det på så sätt blir ett direkt och mer jämnbördigt möte”, säger hon i vårt samtal.

Julia Peirone påstår att hon alltid varit intresserad av att fånga det där okontrollerade ögonblicket, ansiktet eller gesten i samband med en fotografering. Det nya projektet började med en misslyckad bild.

”Man väljer alltid bort de där bilderna där man halvt blundar eller gör en konstig grimas och så tyckte jag att det fanns något intressant i det. Jag tyckte det var ett sant ansikte som vi aldrig får se”. Hon byggde hela det här projektet på sådana okontrollerade bilder där hon också som fotograf måste hänge sig åt slumpen.

Då fotograferade jag väldigt intensivt under en kort period och låter tiden hinna före min kamera, så att jag lyckas ta dom där ögonblicken.” säger hon.

Girls in uniform heter projektet som Hyun-Jin Kwak visar på galleri Örsta.

Flickorna i sina uniformer är snarare är en metafor för en tid, än för en speciell ålder. Det handlar om vår samtid, säger Hyun-Jin Kwak,  “The uniform also becomes the second identity for the individuals and in these case they are not always against each other, they are sometimes coexisting.”

Samtidigt med att Tuija Lindström visar en ny serie växtbilder, pågår en utställning, A Dream If Ever There Was One, med hennes 80-tals bilder, på Hasselblad Center i Göteborg. Hon reflekterar i vårt samtal över hur fotografiets ställning förändrats.

”Fotografin har kommit bort från sin isolering, för trettio år sedan betraktades fotot som kusinen från landet. Nu har fotografin blivit likvärdig med all annan konst, blivit accepterad”.  Hon tror att det hänger ihop med digitaliseringen som gjort fotografin mer allmän och spridd. Men hon menar också att det inte varit en helt lätt övergång rent mentalt.

Mina händer saknar mörkrummet. Det att man står när man jobbar, oftast tycker man att man tänker med knäna”, hävdar hon. Hon saknar mörkrummets långsammare metodik, där det fanns plats för tankar, idéer och känslor. Den digitala bilden passar henne inte, det är lite, ”easy come and easy go”, tycker hon. Bilden kommer för lätt, för snabbt.

”Jag tycker om det här långsamma, för då tycker man att bilderna sitter, när dom är framme”.

Fyra samtida uttryck, fyra olika visuella strategier. Utställningen utanför tullarna, i Närke slutar den 30 september.