Handens kraft

Fotograf: Bror Ericson | Tegelbärare och murare i arbete vid byggnationen av Stadshuset i Stockholm, juli 1916.

De två tegelbärarna ser sammanbitna ut, plötsligt iakttagna sitt arbete. Mannen närmast kameran med den större mustaschen, tittar tillbaka mot fotografen och sänder en outtalad fråga – skulle du klara det här, herr fotograf? 

De bär vanligen mellan åtta och tio tegelstenar åt gången, varje sten väger sju kilo. De bär sjuttio kilo var. När de kom fram till platsen där murarna arbetade, ”störtade” de lasten med en knyck på axeln. Helst skulle ingen tegelsten gå sönder. 

Totalt femtiosextusen ton tegelstenar finns i huset. Hur långa deras arbetsdagar var vet jag inte. 

Men de är anonyma hjältar tillsammans med hundratals andra på bygget.

Vi borde skänka dem en tanke varje gång vi idag passerar den ståtliga byggnaden. Buga oss lite lätt i en gest av respekt.

Arbetet började fredagen den 8 september 1911 med att ett högt plank uppfördes runt tomten på Kungsholmens sydöstra udde i Stockholm. På platsen där den stora anläggningen Eldkvarn legat. 

12 år senare på midsommarafton 1923 invigdes Stockholms stadshus. Arkitekten Ragnar Östbergs magnum opus, med sin säregna blandning av nordeuropeisk tegelarkitektur, 1500-talets svenska vasaborgar och italienska palats.

Boken ”Vi som byggde Stadshuset” av historikern Mats Hayen är en ren hyllning till handens kraft och till alla de som deltog i bygget av stadshuset. Det vimlar av hantlangare, murare, timmermän, tegelsnitsare, plåtslagare, stuckatörer och dagkontrollanter. 

Yrken som i dag verkar förlegade som tidskrivare, ”nagelapor” och ”hjälphustrur” (de senare städade de delar i byggnaden som blivit klara) fanns på plats tillsammans med tjänstemän, dykare, konstnärer och stenhuggare. Kort sagt en yvig och brokig samling av människor, många män men också kvinnor med kompetens på en mängd skilda områden.

Mats Hayen lyfter i boken fram denna grupp som ofta varit förbisedd i tidigare böcker om Stadshuset och dess historia.

Hayen menar att det i äldre litteratur och beskrivningar oftast har handlat om de politiska besluten, arkitektens vision, byggnadshistoria och den konstnärliga utsmyckningen med mera.

Den här boken utgår i huvudsak från fotografier tagna i samband med att huset byggs och det är där styrkan ligger. I gråskalorna, kornigheten, arbetarnas böjda kroppar och den ibland framskymtande yrkesstoltheten. Det är i det dokumentära mötet berättelsen får kraft – Så här såg det ut när stadshuset uppfördes!

Bror Victor Ericson, som var ingenjör fotograferade Stadshusbygget regelbundet från 1912 och framåt. Uppdraget kom från stadshusnämnden. Många av bilderna är tagna av honom men det finns ett stort antal fotografier i boken där man inte vet fotografens namn.

Tack vare det som kallas ”Stadshusinventeringen”, som skapades på 1970-talet, finns bland annat röster från arbetare som deltog i bygget av stadshuset, inspelade på band. 

Det var ett initiativ från dåvarande kommunfullmäktiges förste vice ordförande Eva Remens. Det var hennes idé att samla ihop så många röster från de som var med och byggde Stadshuset som möjligt. Smart tänkt och stort tack för det!

Utan detta initiativ hade vi aldrig hört dessa berättelser från, cementarbetaren Karl August Sköld, kontorspojken och muraren John Forsell, springpojken Fredrik Ahnström, kafébiträdet Gunnie Fagerstöm, smeden Karl Gunnar Söderberg, målaren Hugo Borgström, modelsnickaren Axel Högberg, konstväverskan Greta Eriksson och stuckatören Domenico Ingnanni med flera.

Det här är en på fotografisk grund oväntat stark och fin skildring av de bortglömda arbetare som med sina insatser möjliggjorde att det hus där nu varje år Nobelfesten hålls, överhuvudtaget finns.

Förlag: Stockholmia förlag. Formgivare Susanne Deist. Bildredaktör, Anna Seidevall-Byström. 

ISBN: 978-91-7031-344-8

PS

På Stadsmuseet pågår en utställning, ” Vi som byggde Stadshuset”, där man också kan höra en del av rösterna som spelades in på 70-talet. Utställningen pågår till den 5 november.