claes gabrielson

Posts Tagged ‘Hans Gedda’

En sorts förälskelse

In Utställningar on maj 3, 2022 at 10:08
Foto: Mats Holmstrand | Galleri Fotograficentrum, Örebro, 1979

Platsen är vårt första galleri, på Järntorgsgatan 9 i Örebro. Strömholm med pipa och respektingivande mustasch övervakar, när undertecknad gör en första genomgång av utställnings-bilderna.

Jag fick den här bilden häromdagen från den suveräne Kristinehamns fotografen Mats Holmstrand, nästan samtidigt som jag läste de här raderna av Micke Berg

Det är utan tvekan så att jag börjar tappa tron på fotografi. Eller i alla fall den fotografin som berättar något och är nära. Litteraturen har alltid legat mig närmast

-Jag vet inte, men nu har jag gått i mål med fotografi. Jag kommer inte längre och jag märker det i så måtto att jag aldrig bär en kamera.

Jag vill inte riktigt tro Micke när han skriver det här.

Han är en av landets nu levande viktigaste och bästa fotografer och hans fotografiska energi är makalös. Han har levt genom sin fotografi och sitt skrivande hela sitt vuxna liv. Det vore en stor förlust om det skulle upphöra. 

Jag väljer att uppfatta hans yttrande mer filosofiskt och tänker på Bresson när han sa: Photography is nothing, it’s life that interests me.

Jag hoppas innerligt att fotografen Berg fortsätter. Vi behöver hans bilder och funderingar kring konsten och livet. Dessutom, beakta mottot på hans blogg : ”To look, is to love”.

För min del handlar fotografi också om en sorts förälskelse och en fascination kring den hejdade tidens magiska precision. För en ung fotograf innebar de många stegen i det analoga hantverket, från poesin i tagnings-ögonblicket till de färdiga kopiorna på tork, en oemotståndlig lockelse.

Alla fotografer jag mött genom åren, alla samtal om bild på kaféer, barer och restauranger, alla böcker jag köpt, alla fotoutställningar jag sett, och alla resor i fotografins namn – har regelbundet närt min relation till fotografin. Trots alla åren på SVT är detta mitt universitet och förälskelsen består.

Vi startade föreningen Fotograficentrum 1975. Tre år senare fick vi i gång vårt första galleri. Sen fortsatte vi att ställa ut i drygt 20 år. Jag äger tyvärr ingen förteckning över alla utställande fotografer och vet inte var alla pärmar med, protokoll och recensioner finns idag.

Det finns en sorg i detta faktum. Jag skulle helst se att allt kvarvarande material hamnade på ett arkiv, exempelvis Arkivcentrum i Örebro. 

Går på Götgatan och drar fram namn på måfå ur minnet: Imogen Cunningham, Hans Malmberg, Georg Oddner, Edouard Boubat, Susan Meiselas, Gunnar Smoliansky, Robert Doisneau, Nina Ericson, Christer Strömholm, Tuija Lindström, Anders Petersen, Eugene Smith, Marek Gardulski, Håge-Wiktorsson, Sune Jonsson, Kent O Höglund, Per-Erik Åström, Ullabritt Jonsson, Harald Lönnqvist, Josef Koudelka, c/o Paris med Berndt Klyvare, Kerstin Bernhard mfl, Stig T Karlsson, Jefferik Stocklassa, Micke Berg, Sebastião Salgado, Åke Hedström, Penti Sammallahti, Marc Riboud, Hans Gedda, Carl-Magnus Lindström, Anders Onerup, Håkan Pieniowski, Kenneth Gustavsson, Roger Stenberg, Walter Hirsch, Lennart Durehed, Hans Hammarskiöld, Boris Mihailov, Magnus Westerborn, Bruce Davidson, Strindberg/Munch..

Det tar inte slut där, men min hjärna behöver hjälp av dokumenten som förhoppningsvis finns bevarade någonstans.

När jag tänker på de här namnen och alla utställningarna, svindlar det onekligen till på trottoaren i den svaga vårsolen – ”In the name of love”.

Det är tveklöst det, allt handlar om.

PS

Nedan tre slumpvis utvalda bilder av Micke Berg, så bra! Det finns hundratals mer här:

Foto: Micke Berg
Foto: Micke Berg
Foto: Micke Berg

Staden en känsla, ett tillstånd

In Utställningar on januari 8, 2019 at 21:48

Foto: Hans Gedda | Södermalm, 2002

Den kallas – Fotografiskas stora Stockholmsutställning. STHLM Forever. Jag hade först svårt att hitta den. Den är inte speciellt stor, endast drygt 50 bilder och nästan undanträngd innanför Jonas Bendiksens stora färgbilder av personer som är övertygade att de är Messias.

Det är synd, jag hade gärna sett ett mer generöst urval, fler fotografer och fler bilder.

En utställning om Stockholm är ett givet tema och man skriver på hemsidan att en samlingsutställning om staden varit efterlängtad sedan man startade verksamheten.

Därför är det förvånande att man ger idén, så lite utrymme. Det verkar som att man inte riktigt tror på den här typen av fotografi, det vill säga företrädesvis svartvita bilder av dokumentär art, i mindre format.

Fotografen och förläggaren Jeppe Wikström har gjort urvalet och han säger i en intervju i Fotografiskas tidning att han valt bilder han gillar och att han inte kan eller vill försvara och inte heller motivera, sitt urval.

Det är alltid vanskligt att diskutera, varför det ena eller andra namnet inte är med. En annan curator hade med stor sannolikhet gjort andra val och en tredje hade valt efter sina preferenser. För mig är det underligt att varken Anders Petersen, Micke Berg eller Gunnar Smoliansky är med. De har ju under stora delar av sina karriärer varit verksamma och fotograferat i Stockholm.

Stockholm är för alltid lika mycket en känsla som en stad menar Wikström och det är lätt att hålla med om, likaså att Stockholm som motivkrets är outtömlig.

Utställningen innehåller även några utländska fotografer. En av utställningens finaste bilder är tagen av David Seymour en av grundarna till bildbyrån Magnum. Den är från 1950 i samband med Nobelfesten det året. Den visar ett par som sitter på en bänk i Stadshuset ömt lutandes in mot varandra, inget mer än så. Hans studentmössa och den lätt böjda ryggen och skuggan över hennes ansikte. Lägg därtill hennes hållning och bilden blir början eller slutet på en ännu oskriven liten novell.

I ett grått helt skugglöst vardagsljus tumlar några barn runt i gräset och en kvinna hänger tvätt med Riddarfjärden som fond. Det är en storslagen bild som i sin enkelhet känns en smula exotisk i dag. Här är det också här femtiotal och fotografen på plats är Lennart Nilsson.

Bland de yngre namnen gillar jag kraften i Joakim Kocjancics graffiti från Gamla stan och Aili Markelius suddiga person på Skeppsholmen. Johan Strindberg har också en vagt tecknad individ framför några mörka husfasader. Hans bild hänger som en pendang tätt intill K W Gullers bild från 1946. En ensam flanör på en snötäckt flottbro, vid Klara sjö. Elegansen i den kompositionen är inte att leka med. Strindbergs bild av en ensam gestalt är nästan helt upplöst, som i en kolteckning.

Emellertid är det precis där utbytet av fotografiska erfarenheter kan börja. I igenkännandet, de olika optiska och tekniska valen. Här kan ett spännande samtal mellan generationerna uppstå. Att tro på bildens inneboende kraft och poesi i mötet mellan bilder från olika tider.

För Jeppe Wikström har letandet i arkiven gett många aha-upplevelser, vissa mer udda än andra. Till exempel visade det sig att Hans Hammarskiölds klassiska bild med Spanska Ridskolan, som många tror är tagen i Wien då den varit namngiven som ”Spanska ridskolan”, i själva verket togs när den berömda ridskolan var på besök i Hovstallet. Plötsligt uppstod en ny Stockholmsklassiker som gästerna på Fotografiska nu får njuta av!

Så skriver Fotografiskas PR& Informationschef , Margita Ingwall i pressmaterialet till utställningen. Det är en egendomlig formulering med tanke på att bilden redan i boken ”Foto Hammarskiöld, Tiden och ljuset”, med text av Kurt Mälarstedt, har titeln ”Hovstallet i Stockholm 1952. Boken utkom år 2008.

Utställningen pågår en dryg månad till, t o m den 17/2. Om ni inte redan sett den, ta er dit och missa inte Hans Geddas lilla bild från Södermalm.

Den är nämligen suverän, en stadsbild som vill beskriva ett tillstånd. Dessutom är den grafiskt helt övertygande.

Mod

In Utställningar on januari 30, 2014 at 18:25

Foto: Hans Gedda | Prins Bertil, 1983

Först blicken med de tunga ögonlocken. Sedan huvudet och den uppmärksamma hållningen. Linjerna kring den stängda munnen.

Den ofta använda koftan en diskret påminnelse om prinsens vanlighet.

Knappen i kavajen som nästan nonchalant gör sitt jobb. Intill vilar prinsens högra hand, kanske aningen för stor eftersom den kommit lite för nära den vidvinkliga linsen.

Så långt en studie, en skalpellskarp karaktärsskildring.

Men om man låter blicken gå till överkanten på bildens högra sida och börjar där bakgrundspappret lossnat och sen följer den taggiga kanten ned till prinsens vänstra hand med den löst hängande cigaretten. Det är då man inser att det här inte är vilken bild som helst av en kunglighet.

Papprets linje mot ciggen är inte bara elegant, den kräver ett mod av fotografen. Naturligtvis ser han det i sökaren och använder det. Fonden krackelerar bakom prinsen. Det gör honom ännu mänskligare, och får prinsen att verka på väg bort från officiella plikter i hovets namn. Han ser ut att i vilket ögonblick som helst kunna ta ett par bloss på ciggen, resa sig, tacka fotografen och sen dra vidare på nya äventyr med sin älskade Lilian.

Hans Gedda har gjort en otroligt bra bild, inte minst för att den innehåller så många lager av tolkningsmöjligheter. Det är bara att buga. Enkelhet, blick och kurage i perfekt balans, vad mer kan man begära.

Jag rekommenderar starkt ett besök på Konstakademin och Gedda-utställningen. Den innehåller bland annat ett mycket stort antal porträtt av kända svenskar. Även några av cirkusbilderna är i sig, värda entrébiljetten.

Nästan allt är hyperintressant för fotografer som vill förstå vilka komponenter som ingår i den svåra grenen, porträttfotografering.

PS

Nationalmuseums utställning ”Hans Gedda och Mörkrets Mästare” pågår tom 30 mars på Konstakademin, Fredsgatan 12, Stockholm.