Det nakna seendet

Foto: Christer Strömholm, Paris 1949-1955 | kopiering Gunnar Smoliansky

– När jag tog hem bilder på kvällarna och satt och retuscherade och tittade igenom bunten, då fick jag ju liksom hålla i mig för att inse att det inte var mina.

Gunnar Smoliansky ur en intervju från oktober 1991.

Lars-Göran Jansson tidigare sjukhusfotograf på USÖ i Örebro och under många år sekreterare i Galleri Fotograficentrums styrelse, fick pga en förestående renovering av vinden i fastigheten där han bor möjlighet att titta i gamla kassar med böcker och pärmar. Där bland allt annat ovidkommande, hittade han den här intervjun med Gunnar Smoliansky.

Den gjordes för 31 år sedan av Lars-göran och undertecknad i samband med att vi visade en utställning av Christer Strömholms 6×6 bilder från Paris, kopierade av Smoliansky.

En underbar utställning med gråskalor och svärta i harmoni. Smoliansky gjorde urvalet och hans säkra mörkrumshänder hade allt under kontroll. Dessutom, Strömholms skarpa blick.

Nu visas en del av de här bilderna på Nationalmuseums stora utställning, Christer Strömholm – porträtt i Paris.

Här är intervjun som aldrig tidigare publicerats. Enskilda citat ur intervjun visades på utställningen.

–

GUNNAR SMOLIANSKY: Jag har tänkt på det i alla år. Jag har ju vetat om att det här funnits. Dock inte att det var så mycket.

Det var Kim Klein och Bruno Ehrs som stod för FMV:s arrangemang på Lido, de undrade

om jag kunde få fram ett antal bilder. 

Jag trodde att det kanske kunde röra sig om 8-10 st. 

Men när jag kommit igång så gick det inte att sluta.

CLAES GABRIELSON: Fick du fria händer av Christer?

GS: Ja, jag tror att han bara var glad att man tog tag i någonting.

CG: Så det var inte hans idé?

GS: Nej, inte alls. Jag gick till Christer och berättade att jag ville göra det här.

CG: Det är väl inte så vanligt med den här typen av samarbete mellan två fotografer?

GS: Jag vet inte. Det har väl funnits folk som tagit hand om döda fotografers material. Men de flesta hanterar ju sitt eget själva, medans dom lever.

Och här har det faktiskt gått runt 40 år sedan bilderna togs. Och han har ju ändå inte tagit tag i det själv. Då kan man ju tycka att det är lika bra att någon annan gör det.

Jag tycker alltså att det är en jävla skillnad på att göra en så´n här sak medans Christer lever. Så fort han är död så blir det en jävla huggsexa på negativen. Det kan jag tänka mig.

De här bilderna har han ju sett och diskuterat och satt sin tumme på.  Så han har ju ändå den delen i att det är ett material som han inte har några invändningar emot.

CG: Du sa tidigare att du kände att han inte ville lägga sig i det här. Inga förbehåll du fick alltså fria händer?

GS: Ja, helt och hållet. Jag stod i hans lokal och rotade i pärmar på ljusbordet och plockade ut några ark. Med sedan märkte jag att det var hopplöst, så jag bar med mig några kassar med hela pärmar.

CG: Men det gick bra. Du kände inte någon broms från Christers sida?

GS: Nej. Vi är nästan grannar här. Och vi har ju trots allt känt varann sedan 1957.

CG: Jag tänkte på det här att man ibland får för sig att fotografer värnar så hårt om sitt eget material.

GS: Ja, det gör man väl i allmänhet.

CG: Men att släppa in en annan fotograf…

GS: Jo, men du vet Christers metod går ju ut på att han är beroende av andras medverkan för att få fram bilder. Överhuvudtaget väldigt mycket en entreprenör. Och det finns ju fler sådana. Man kan titta på Walter Hirsch. Det är samma sak. Även de stora namnkunniga fotograferna som alltid har haft folk som gjort saker åt dom.

LARS-GÖRAN JANSSON: Men du har ändå gjort beskärningar, ändrat lite och kopierat på ett annorlunda sätt. Det har han inte heller haft något emot?

GS: Det är aldrig fråga om att kopiera hela negativen. Hela hans verk är rätt så mycket att gå in och rensa och strama till i negativen. Det ingår i den metod han alltid har kört med.

LGJ: Ibland har han ju gett rätt stränga föreskrifter till de kopister han jobbat med. Men du har kunnat göra lite som du tycker?

GS: Ja, men jag upplever att jag haft en annan ställning gentemot honom.

LGJ: Ja, du har ju inte varit kopist…

GS: Och det har jag väl också markerat. Att det här vill jag hantera. Välja utifrån mina preferenser och göra det på eget sätt.

CG: Du har sagt att du ville ta vara på originalkvaliteten.

GS: Jag tycker att det finns ett rätt givet sätt att göra de här negativen på. Om man har varit med tillräckligt länge och upplevt fotografin från 50-talet och framåt, så känner man när man hanterar dom här, dom är nedklippta till små rutor och stoppade i små fickor, som man gjorde på den tiden, dom är mjukt och fint framkallade, jävligt delikata negativ ofta, när man ser vad det är på dom och betänker den tid det är gjort i, det strålar ju ut ifrån dom, då finns det inte så mycket att välja på, det är bara att printa dom.

Hade det varit mina negativ hade jag kunnat tänka mig att gå längre. Använda ett lite krämigare papper. Men det tycker jag är att gå ifrån Christer och därför har jag hållit mig till det här ORWO-pappret som ändå är hans signum. 

CG: Kände du något övrigt släktskap med egna bilder?

GS: Ja, väldigt mycket. Jag hanterade det ju faktiskt med samma lust som om det var ett eget material. Precis som när man går in i ett eget negativmaterial, man sitter och kikar bland kontakter och negativ och håller upp dom mot ljuset och så går man in och gör den man känner sig mest sugen och ivrig på.

Det var aldrig så att det kändes som något slavjobb. Utan det var med samma lust och iver som om det var mitt eget.

Och jag tror jag sa också att när jag tog hem bilder på kvällarna och satt och retuscherade och tittade igenom bunten, då fick jag ju liksom hålla i mig för att inse att det inte var mina.

Det var ungefär samma känsla som när man sitter med dom egna bilderna.

CG: När man känner värmen och styrkan i det här materialet så undrar jag varför han inte tagit fram det tidigare?

GS: Ja, det är svårt att säga vad det är som avhållit honom. Jag tycker det är rätt besynnerligt, men… Jag tror att det handlar rätt så mycket om att han lagt ner så mycket på att bygga upp bilden av sig själv. Han vill inte peta i den.

CG: Äventyraren, läraren, nestorn Strömholm – det är en sak. Men ditt arbete med dom här bilderna uppfattar jag som ett uttryck för din kärlek till fotografin, först och främst.

GS: Jo, men det är också till Christer. Men det är på en rätt jämlik basis vid det här laget. Åldersskillnaden jämnar ut sig lite med tiden.

Jag kommer ihåg när han fyllde 40 bast och vi hade fest. 

Då var han en gubbdjävel alltså. Och nu är han 73-74 och jag är 58. Man tycker inte att det…

Jag dör ju snart jag med.

CG: Tidskänslan har du pratat om. Och att det påverkade sättet att kopiera på. Och du tycker det är rätt naturligt.

GS: Jag sysslar ju rätt mycket med att det finns ett slags tid i bilderna. Nå´t lite unket… Att själva innehållet i fotografierna är beroende av en slags trovärdighet i själva printen. Det är det jag ägnar mig rätt mycket åt. Och då ser jag ju det på de här bilderna också.

Och det är det jag tycker fattas när Christers kopister står och gör de här glättade, hårda bilderna.

CG: Fast där ligger väl Christer på och vill ha det så?

GS: Jo, jag tror att han gillar det. Men det kan jag lite grann se som ett slags brist hos mästaren.

Vad är det, det heter? Ingen diamant utan nå´n liten fläck

Men samtidigt så kanske jag har helt fel där. Det kanske är det som är hans storhet. Att han så snävt mutar in det där. Det kan hända att det är så.

CG: Svårt att bedöma.

GS: Ja, det är svårt att bedöma. Den här andra sidan. Det här mediala, det här sättet att vara sådana här mediamänniskor till lags, det är naturligtvis smart som fan för då får man mycket uppmärksamhet. 

Dom skriver aldrig om bra bilder, dom skriver bara historier. Den som inte ställer upp med nå´n jävla smaskig historia omkring det hela, får ingen exponering.

CG: Här har du nog helt rätt.

Du nämnde en sak när vi träffades senast, om det här nakna seendet.

GS: Jo, det tycker jag kännetecknar materialet. Lusten att se och att göra bild av det man ser utan att spekulera i nå´n story eller något innehåll eller att inte vara illustrativ eller så där medial på något sätt.

Paris var ju staden som drog till sig alla slags människor efter kriget. De fotografer som var verksamma där, dom skulle ju vara Parisskildrare. Det var polisen som mitt i gatan stod, kärleksparen och hunden som pissade på ett träd. Tore Johnsson är en som också har ägnat sig åt alla de här klichéerna. Och Doisneau, och tusen andra som vi inte har hört talas om. Det ligger sådana här bildskatter på många håll, mer eller mindre intressanta.

Men Christer har gått en helt annan väg. Han har skitit i allt det där. Han har bara inte gjort dom bilderna. Han har sett sina prylar. Och jag tror att det är väldigt mycket präglat av att han gick på konstskola då. Att han såg målare stå och måla och lägga upp prylar och göra ett stilleben. Han var inne på de där grejerna. Sedan var det, det här med fotoform. Där träffade han de där tyskarna.

CG: I början av femtio-talet var ju den där första utställningen, ”Subjektive Fotografie nr 1”.

GS: Som jag sa så misstänker jag att det här materialet går in lite i den tiden.

CG: Men du menar att han är oskuldsfullare på så sätt att han inte värderar. Det är ingen story.

GS: Nej, det är det inte, utan han nöjer sig med att titta. Och fånga det på negativet. Och det är gjort som man gjorde på den tiden. Det är inte en rulle eller ett par på ett motiv, utan det är ett eller högst två negativ.

Om du tar bilden på inbjudningskortet (den tidningsläsande mannen), då är det ett neg. från varje håll. Han har sett den där grejen, tagit en bild från ena hållet och så har han gått förbi snubben och gått åt andra hållet och vänt sig och gjort ett negativ till.

Vem skulle idag kunna nöja sig med det?

PS Utställningen på Nationalmuseum pågår till den 8 januari nästa år.

Foto: Lars-Göran Jansson

Med en blick för det vardagligt nästan förbisedda

Affisch från utställning med Gunnar Smolianskys bilder på Galleri Fotograficentrum i Örebro, 1984

I kretsen kring Fotograficentrum i Örebro kallade vi honom ”Smolle”. Jag vet att han brukar kallas ”Smollan” här i Stockholm.

En gång när vi hängde en utställning med hans bilder i galleriet på Engelbrektsgatan, var han uppenbart missnöjd med en bilds placering. Han pekade på den och sa på sitt lakoniska viss: Ska ni hänga den här bilden här, kan ni ju lika gärna hänga den på muggen!

Med en känsla av sorg, börjar jag bläddra i några av hans böcker, samtidigt som jag letar efter några äldre texter jag skrivit om Gunnar Smoliansky, ett lite tafatt försök att förstå vad han betytt för mig och många andra yngre fotografer. Avgjort en av vår tids största fotografer är nu borta.

Jag kände honom inte direkt men vi träffades ett antal gånger genom åren. Det jag tror att jag tyckte bäst om hos honom var hans otroliga teknik. Ingen kunde kopiera det grå ljuset, med alla valörer i behåll, som Gunnar. Lägg därtill hans blick för det vardagligt nästan förbisedda.

En sorts icke-händelser. Han verkar ha gillat att flanera och att iaktta världen genom först det egna ögat och sedan genom kamerans.

Jag såg honom en gång när han arbetade i sitt labb och filmade dessutom när han kopierade Strömholms 6×6 neg från Paris. Det var en ren stund av magi.

I den fina boken om Lars Kleens skulpturer (Kalejdoskop, 2015) finns en passage ur en intervju med Niclas Östlind där Gunnar säger:

 – Om man har respekt för det man tittar på, inte vill gå in och peta i saker utan accepterar det man har framför sig som en naturkraft och samtidigt vill göra en enkel återgivning efter sitt eget huvud – då handlar det faktiskt om att hitta rätt plats för kameran.

Att hitta rätt plats för kameran, precis så. Kan något så svårt uttryckas så enkelt? Ja, Gunnar Smoliansky kunde det och han visste ju onekligen vad han gjorde.

Här följer en något förkortad text jag skrev 2002, om Gunnar i samband med att det samtidigt pågick inte mindre än tre utställningar med hans bilder i Stockholm:

Lågmäldhetens mästare.

På Prins Eugens Waldemarsudde visas bilder från Centralen i Stockholm vårvintern 1956. Det är en underbar utställning, en tidsresa tät som en diktsamling.

Två män i samspråk. Den ene lite skymd bakom en pelare. Cigarettröken stiger mot det mörka. Den tomma stolen med sina fotstöd. En skoputsare, ett samtal i morgonens motljus. Skorna skall strax skina. Allt är möjligt staden har vaknat.

Det här inte bilder man tävlar med, det är inget bondfångeri. De stora gesterna är borta. Det som premieras i gängse pressfotografi: anekdoten, en olycka, det här har hänt – saknas nästan alltid hos Gunnar Smoliansky.

I hans bilder har det inte hänt. Olyckan kanske kommer eller inte kommer. Det är inte det viktiga för honom.

Om man exempelvis bläddrar i årsböcker av typen, ”Året i bild – 1956”, blir den här skillnaden mellan fotografiska seenden mycket tydlig.

Det som däremot har hänt, är att människor på Stockholms Central år 1956, genom den unge fotografens uppmärksamhet – också tycks befinna sig på en annan plats. De är på en station i sin egen tid.

Personerna väntar, oftast stillsamt begrundande den egna existensen. Det är det stora.

Ett bra exempel är bilden på en biljettkö. I luckan en man som med ett ”Dagermanskt” allvar fullgör sin uppgift. I kön en kvinna som ser bort över perrongen. Återigen en person som hänger ett ögonblick i sitt eget liv. Kanske begrundande åldrandet, eller bara någon liten sak hon glömt.

Stureplan en höstdag för exakt femtio år sedan, då huvudstadens nav. Under en timme tar han bilder med sin nyinköpta Leica, bilder som nu kan ses på galleri Tomrummet i inredningsbutiken plan ett på Birger Jarlsgatan. Hattar och elegans, tystnad och människor i rörelse mellan bilar av årets modell.

Vet vi alltid själva att vi är nu och samtida? Eller får vi reda på det först när en tillräckligt lyhörd fotograf påstår det? Människorna på de här bilderna kvittar det lika, andra har tagit deras plats.

På Stadsmuseum visas bilder ur tre serier med anledning av att Smoliansky som första fotograf erhållit priset till Lennart af Petersens minne, instiftat av Stockholms stad. Dessa bilder har visserligen visats tidigare och finns återgivna i flera böcker, men är ändå värt ett besök inte minst för de små enastående kopiorna.

Smoliansky är förmodligen oslagbar i observerandet av ljus och situationens allmängiltighet. Tekniken oklanderlig som vore den en annan nivå av honom själv.

Här finns också bilder ur serien TRIVIA, spår och tecken av det förbisedda, det triviala. Men framför allt är det bilderna från Slussen försommaren 1952 som imponerar.

Smoliansky är 19 år den gången och arbetar som nattvakt i området. Långa skuggor från människor och byggnader i det tidiga morgonljuset, hamnarbetare, en ensam pilsner, en värld av män och kepsar.

Stadsmuseum visar också några bilder av barn som han tog då han arbetade som industrifotograf. De är tagna i de där blå timmarna på söder i Stockholm då –”det luktade stekt fläsk på gårdarna och ungarna skulle in och käka” – som han själv skriver i ett av sina alltför få yttranden om det egna arbetet.

Gunnars Smoliansky har ett sällsynt gehör för det tillfälliga rum slutaren och kamerans mörka kammare inreder åt människor, som fastnat på den ljuskänsliga filmen.

Ett kärleksfullt öga har rört avtryckaren och så ofta också betraktaren.

PS. Här en länk till ett tidigare blogginlägg om boken med Lars Kleens arbeten.

Ett gammalt vernissagekort

Detalj ur vernissagekort från utställningen: strömholm | smoliansky återfunna bilder från slutet av 1940-talet kopierade och valda av gunnar smoliansky.

Jag hittade det häromdagen. Instoppat mellan några tunna utställningskataloger i den trånga bokhyllan. Ett vernissagekort. Grovt papper med synlig fiberstruktur. Ingen text på fram eller baksida. När man öppnar det, är det första man ser ett tunt papper av typen ”smörpapper” eller ritfilm, där det står:

”strömholm | smoliansky

återfunna bilder av christer strömholm från slutet av 1940-talet

kopierade och valda av gunnar smoliansky”, och sen följer öppettider och datum mm.

Om man lyfter pappret med texten ser man en inklistrad fotografisk kopia 10×10 cm av CHR. Det vill säga, det är en repro-fotograferad bild från utställningen som sedan framkallats, fixerats och sköljts som vanligt i ett mörkrum och därefter plantorkats för att för hand klistras in i det lilla vernissagekortet. Lars-Göran Jansson gjorde mörkrumsjobbet. Kommer inte i håg hur många vi gjorde.

Nu gäller det hantverk och kärlek till fotografi. Egentligen hade vi aldrig någon budget för den här typen av informations material, så vi gjorde allt själva.

Utställningen verkar helt utsuddad ur det fotografiska medvetandet. Jag har gång på gång sökt genom nätet och inte hittat några spår efter utställningen.

Så plötsligt av en slump, hittar jag idag (!) information om en kommande bok på det tyska förlaget Steidl, med titeln – Christer Strömholm: Lido. Då trillar polletten ner. Det var Kim Klein som föreslog en mindre utställning på Lido galleri i Stockholm. Christer Strömholm var med på noterna och bilderna kopierades med säker hand av Gunnar Smoliansky som också gjorde bildurvalet. Det handlade om 6×6 Rolleiflex negativ från slutet av 1940- och början av 1950 talet, huvudsakligen från Paris.

Från början var det tänkt att bara bli 12 bilder, men projektet växte till 70 st. De flesta av bilderna hade inte kopierats tidigare.

Jag kopplade inte ihop utställningen med namnet Lido eftersom vi hade ett eget namn när vi visade bilderna på Galleri Fotograficentrum i Örebro. Jag tror året var 1991.

Tack Kim Klein, för initiativet från början och för att bilderna efter 28 år kom upp ur fotohistoriens slukhål.

PS

Utgivningen av boken är planerad till 1 mars, på Steidl Verlag. ISBN: 9783958293359