En sorts förälskelse

Foto: Mats Holmstrand | Galleri Fotograficentrum, Örebro, 1979

Platsen är vårt första galleri, på Järntorgsgatan 9 i Örebro. Strömholm med pipa och respektingivande mustasch övervakar, när undertecknad gör en första genomgång av utställnings-bilderna.

Jag fick den här bilden häromdagen från den suveräne Kristinehamns fotografen Mats Holmstrand, nästan samtidigt som jag läste de här raderna av Micke Berg: 

–Det är utan tvekan så att jag börjar tappa tron på fotografi. Eller i alla fall den fotografin som berättar något och är nära. Litteraturen har alltid legat mig närmast

-Jag vet inte, men nu har jag gått i mål med fotografi. Jag kommer inte längre och jag märker det i så måtto att jag aldrig bär en kamera.

Jag vill inte riktigt tro Micke när han skriver det här.

Han är en av landets nu levande viktigaste och bästa fotografer och hans fotografiska energi är makalös. Han har levt genom sin fotografi och sitt skrivande hela sitt vuxna liv. Det vore en stor förlust om det skulle upphöra. 

Jag väljer att uppfatta hans yttrande mer filosofiskt och tänker på Bresson när han sa: Photography is nothing, it’s life that interests me.

Jag hoppas innerligt att fotografen Berg fortsätter. Vi behöver hans bilder och funderingar kring konsten och livet. Dessutom, beakta mottot på hans blogg : ”To look, is to love”.

För min del handlar fotografi också om en sorts förälskelse och en fascination kring den hejdade tidens magiska precision. För en ung fotograf innebar de många stegen i det analoga hantverket, från poesin i tagnings-ögonblicket till de färdiga kopiorna på tork, en oemotståndlig lockelse.

Alla fotografer jag mött genom åren, alla samtal om bild på kaféer, barer och restauranger, alla böcker jag köpt, alla fotoutställningar jag sett, och alla resor i fotografins namn – har regelbundet närt min relation till fotografin. Trots alla åren på SVT är detta mitt universitet och förälskelsen består.

Vi startade föreningen Fotograficentrum 1975. Tre år senare fick vi i gång vårt första galleri. Sen fortsatte vi att ställa ut i drygt 20 år. Jag äger tyvärr ingen förteckning över alla utställande fotografer och vet inte var alla pärmar med, protokoll och recensioner finns idag.

Det finns en sorg i detta faktum. Jag skulle helst se att allt kvarvarande material hamnade på ett arkiv, exempelvis Arkivcentrum i Örebro. 

Går på Götgatan och drar fram namn på måfå ur minnet: Imogen Cunningham, Hans Malmberg, Georg Oddner, Edouard Boubat, Susan Meiselas, Gunnar Smoliansky, Robert Doisneau, Nina Ericson, Christer Strömholm, Tuija Lindström, Anders Petersen, Eugene Smith, Marek Gardulski, Håge-Wiktorsson, Sune Jonsson, Kent O Höglund, Per-Erik Åström, Ullabritt Jonsson, Harald Lönnqvist, Josef Koudelka, c/o Paris med Berndt Klyvare, Kerstin Bernhard mfl, Stig T Karlsson, Jefferik Stocklassa, Micke Berg, Sebastião Salgado, Åke Hedström, Penti Sammallahti, Marc Riboud, Hans Gedda, Carl-Magnus Lindström, Anders Onerup, Håkan Pieniowski, Kenneth Gustavsson, Roger Stenberg, Walter Hirsch, Lennart Durehed, Hans Hammarskiöld, Boris Mihailov, Magnus Westerborn, Bruce Davidson, Strindberg/Munch..

Det tar inte slut där, men min hjärna behöver hjälp av dokumenten som förhoppningsvis finns bevarade någonstans.

När jag tänker på de här namnen och alla utställningarna, svindlar det onekligen till på trottoaren i den svaga vårsolen – ”In the name of love”.

Det är tveklöst det, allt handlar om.

PS

Nedan tre slumpvis utvalda bilder av Micke Berg, så bra! Det finns hundratals mer här:

Foto: Micke Berg

Foto: Micke Berg

Foto: Micke Berg

En oväntad blick

Foto ©: Kathryn Cook | Ur Kurds and the PKK in Turkey, 2007

Fotografiska bilder behövs överallt, hela tiden. Det är en visuell orkan som aldrig tycks avta. Det är inte längre helt enkelt att urskilja eller upptäcka en ung Bresson, Smith, Capa, Frank eller Peress i vardande. Jag brukar leta efter tonen, snarare än ämnet. Hur är det skildrat? Teknik och stil. Vad är inte med? Varför har fotografen valt att visa det här och inte det som andra valt att publicera från samma händelse eller konflikt?

Amerikanskan Kathryn Cook är en ny bekantskap som jag gärna vill se mer av eftersom hon har något av det som jag alltid letar efter, en oväntad blick och en personlig ton.

Kathryn Cook, född 1979 växte upp i Albuquerque, New Mexico. Hennes professionella karriär började med Associated Press i Panama 2003, men hon lämnade byrån för frilansarbete i Latin Amerika. 2006 flyttade hon till Istanbul och har sedan dess bott i både Italien och Turkiet. Hennes bilder har publicerats i The New York Times Magazine, Time, Stern, Newsweek, L´Espresso och D La Republica della donne.

Nu i dagarna har boken Memory of trees kommit på Kehrer förlag. (ISBN 978-3-86828-441-6)  Med text av Francois Chevall, Karin Karakasli och Kathryn Cook. Jag har tyvärr inte ännu hunnit att se boken som handlar om följderna av det Armeniska folkmordet i det Osmanska riket.

Jörg M Colberg skriver på sin utmärkta, Conscientious Photo Magazine om svårigheterna med att fotografiskt närma sig ett så stort ämne som ett folkmord, och hur det låter sig göras i bokform. Han menar att boken kanske är lite för ”designad” för sitt ämne, men kommer till slutsaten att bilderna i boken vinner och han rekommenderar den.

– For Memory of Trees Cook traveled to the parts of Turkey from which Armenians were uprooted and expelled. One hundred years later, “this land calls a return to the history of Armenians, this garden worked by their hands once,” the photographer writes. “The story of these gardens imparts instructions on remembrance; the more one tries to forget, the more one has to remember what to forget.”  Ur Jörg M Colbergs recension.

Om Kathryn Cook kommer att tillhöra de stora bildjournalisterna, kan jag inte bedöma. Klart är att hon arbetar med fotografi som utmanar glömskans kraft och det brukar leda rätt in mot bildjournalistikens hjärta.

PS Här på Agence Vu, finns mer av hennes bilder.

Fotografisk tid

Foto: Imogen Cunningham | Clare and Floating Seeds, 1910

200 vintagekopior av Imogen Cunningham på Kulturhuset i Stockholm. Ytterligare en prestigeförlust för Moderna.

Först Henri Cartier-Bresson på Fotografiska och nu Cunningham. Två exempel från i år. Det är tydligt att Moderna släppt ansvaret för den klassiska fotografin.

Bilderna som kommer att visas på Kulturhuset består av originalbilder från Imogen Cunningham Trust och George Eastman House, Rochester i ett urval av Celina Lunsford. Utställningen spänner över de första experimenten i piktorialistisk anda till de sista porträtten hon påbörjade 1975, i serien After Ninty. Hon dog året därpå 93 år gammal.

1982 ställde vi ut Imogen Cunningham på Galleri Fotograficentrum i Örebro. Vi hade lyckats komma över en kollektion originalbilder i ett samarbete med Galleri Image i Århus, vill jag minnas. Märklig tid, skarven 70-80 tal. Utställningar som i dag vore otänkbara av ekonomiska skäl och dessutom omöjliga ur försäkringssynpunkt.

En annan gång kunde vi visa en utställning med Eugene Smith, med bilder kopierade av fotografen själv. En ideell och ljuvlig tid för galleriverksamhet.

När jag vid ett tillfälle besökte galleriet under Cunningham-utställningen, hördes en bullrig amerikansk röst från det inre rummet på galleriet. En lång rödlätt man tillsammans med en kvinna i ivrigt samspråk med Tomas Sundin, som arbetade på galleriet. De står framför bilden av två badande pojkar uppflugna på en klippa. Twins on Rocks.

Det är tvillingbröderna Rondal och Padraic. Nu står Rondal Patridge 60 år senare i vårt galleri framför fotografiet av sig själv och sin bror. Han berättar om bilden som deras mor tog år 1922. Fotografisk tid och levd tid, hinner jag tänka innan också jag dras in i konversationen.

I fotografiernas tid är två barn på en klippa alltid kvar där på klippan utan att åldras.

Det visar sig senare att Rondal Partridge tillsammans med sin fru Elizabeth är på bilresa i Skandinavien och har passat på att besöka Örebro för att se utställningen med Imogen Cunninghams bilder.

Rondal är själv fotograf och medverkade i Family of Man utställningen, 1955. Han ville inte prata så mycket om sin berömda mamma och hennes bilder. Han är ägare till en Volvo Amazon hemma i USA och ville hellre tala om tekniska detaljer och reservdelar, minns Thomas Sundin.

Imogen Cunningham är en av den moderna fotografins pionjärer, en av grundarna till den berömda f/64 gruppen i San Fransisco i början av 1930-talet. Kulturhuset i Stockholm är att gratulera. Utställningen börjar den 24 maj.

Det är bara att tacka och buga.

Foto: Imogen Cunningham |
Twins on Rocks, 1922