claes gabrielson

Posts Tagged ‘De första fotograferna’

Att se världen

In Böcker on mars 1, 2018 at 16:42

Foto: C.H. Jacobi | ”Fotografiskt resetält”. Ekipage med tält för fotoresor i trakterna runt Koblenz, 1895.

Den väger 1.5 kg och är på 300 sidor. Det handlar om Tekniska Museets årsbok, Att se världen. Svensk fotografi under 175 år. Författare är Björn Axel Johansson som tidigare bland annat skrivit den utmärkta boken, De första fotograferna (Historiska Media).

Den nya boken är en formidabel exposé kring kamerans och fotografins utveckling i vårt land. Tekniska museets fotohistoriska samlingar omfattar allt från Daguerres manual på svenska från 1839 till våra dagars digitala teknik. Här finns 3000 föremål, kameror, projektorer, förstoringsapparater, exponeringsmätare, armatur och annan utrustning.

Dessutom 50 000 objekt inom områden som mikroskopi, röntgen, luft- och rymdfart och tryckteknik. Utöver detta finns i Tekniska Museets samlingar 800 000 fotografier. Lägg därtill arkivhandlingar, donationer från privatpersoner och officiella handlingar som överförts från olika institutioner: korrespondens, uppsatser, pedagogiskt material, minnesanteckningar, protokoll, ritningar, handledningar, broschyrer, reklam och mycket annat.

Alla arbetssteg i den fotografiska processen är representerade. Det är nästan så man blir matt, men det är bitvis fascinerande läsning. Björn Axel Johansson lotsar kunnigt läsaren genom den fototekniska utvecklingen och beskriver exempelvis hur det ljuskänsliga skiktets bas, på det material som användes för att fånga ljuset, utvecklades under årtiondena. Från koppar, bleckplåt, vaxduk, läder, glas, celluloid och polyester och så vidare.

Han skissar precist fotografins olika tekniksprång och beskriver hur fotografin utvecklats från 1800-talets yrkesfolk till amatörer och familjefotografer. Från glasnegativ, plan-, pack- eller rullfilm till de första färgbilderna åren efter sekelskiftet 1900 via färgdiapositiv i slutet av 30-talet och fram till Polaroids direktbilder på papper som framkallades på någon minut. Från storformats kameror, mellanformat till Leica och småbildskameror, Instamatic och kompaktkameror till vår tids CCD-plattor och sensorer.

Björn Axel Johansson citerar professor Arago, inför den franska vetenskapsakademin i Paris den 19 augusti 1839, i samband med att den sensationella daguerretypin presenteras.

– För öfrigt vet man att när forskare använda ett nytt instrument till naturens studium, är det de vänta, alltid ringa mot hvad de i det följande upptäcka med detta instrument.

 Jag dras in i en värld fylld av suggestiva material och inte sällan med en sorts kärv teknisk poesi. Hör bara – ”Försilvrad kopparplåt”, ”Panotypi” och ”våtplåtsteknik”. Med egna utvecklade eller förbättrade recept, blev våtplåtstekniken hemligheternas tid, menar Johansson och påminner om att fotografin först etablerar sig i gränslandet mellan vetenskap, topografi och antropologi. Redan hösten 1839 sändes expeditioner till det som då kallades Orienten.

När metoden utvecklades blev porträttfotografi daguerreotypins kommersiella bas. Men som Björn Axel Johansson skriver, visade sig Daguerreotypin vara en fotohistorisk cul-de-sac, en återvändsgränd med besvärande begränsningar.

Jag lär mig att Kollodiumprocessen kombinerade daguerreotypins detaljrikedom och kalotypins pappersbilder och kom att ersätta både Daguerres och Talbots ursprungliga tekniker.

Tekniska Museet startade 1936 och den fotografiska samlingen började byggas redan från start. Museet har tagit emot mindre och större donationer exempelvis från professorn i fotografi på Kungliga Tekniska Högskolan Helmer Bäckström. En senare donation utgjordes av kvarlåtenskapen efter John Hertzberg som bland annat var en av pionjärerna inom färgfotografin. Här finns även bilder av Carl Curman som redan på1860-talet inrättade en ateljé för medicinsk fotografi på Karolinska institutet. I samlingen ingår också och bilder av kronprinsessan, sedermera – Drottningen Victoria, en av vårt lands tidiga amatörer.

2012 kunde museet även motta teknisk apparatur donerade av Lennart Nilsson.

Just herrarna Bäckström, Hertzberg och Arvid Odencrants, alla viktiga för forskningen inom fotografi, får egna kapitel.

John Hertzberg(1871-1935) hade högt anseende i fotografiska kretsar, hovfotograf med egen ateljé på hamngatan. Han blev Kungl.Tekniska högskolan förste docent i fotografi. Ingenjör utbildad i Paris och Berlin. Återvände till Sverige, 30 år gammal. Fototekniker, pedagog, föreläsare, redaktör för Nordisk tidskrift för fotografi ordförande i Fotografiska föreningen från 1919 fram till sin död 1935. Kanske ändå internationellt mest känd för att han, efter att negativen återfanns efter 33 år på Vitön, lyckades framkalla ett nittiotal bilder från den misslyckade André expeditionen till Nordpolen 1897.

Helmer Bäckström (1891-1964), var verksam som fotoskribent, forskare och fotohistoriker. Han var dessutom en betydande samlare av äldre fotografi och fotografisk utrustning. Bäckströms Fotografisk handbok i tre delar är fortfarande ett arbete som aldrig överträffats enligt Björn Axel Johansson. Bäckström hade även kontakt med Helmut Gernsheim i London, Beaumont Newhall i Rochester. Genom Helmer Bäckströms förmedling kunde svenska staten köpa Gernsheims så kallade dublettsamling. Tillsammans med hans egen samling på c:a 13.000 bilder införlivades dessa bilder 1971 i det nybildade Fotografiska Museet. Idag utgör de landets främsta samling av äldre fotografi, anser Björn Axel Johansson.

Om nu kulturministern eller någon närstående på hennes departementet skulle se detta, så vill jag uppmana: läs den här meningen en gång till. Vi har en enastående samling fotografi som utgör grunden till ett fotografiskt museum! Det vi saknar är museet. En institution med nationellt ansvar för vårt fotografiska arv. Tillgängligt för forskning, studier och utställningar. Det är den svenska fotografins stora sorg att vi saknar detta museum.

Björn Axel Johansson glömmer inte de tidiga kvinnliga pionjärerna och nämner bland annat Bertha Valerius som var den första kvinnliga hovfotografen och Rosalie Sjöman som drev en stor ateljé med 10 anställda, i 1860-talets början. Åh, jag hade gärna sett bilder av dessa och flera andra fotografer. Men bokens tonvikt ligger på det tekniska och formgivningen understryker detta.

Jag är glad att författaren inte hoppar över den blinda fläck i den svenska fotohistorien som skallmätningarna och rasbiologins användning av fotografi utgör. Hade gärna sett att ett lite större utrymme ägnats åt detta mörka kapitel inom forskningen som både rymmer skallsamlingar, delvis tillkomna genom gravplundringar och album med fotografier av nakna nomadskolebarn.

Björn Axel Johansson följer i den här boken fotografiets tekniska utveckling nyfiket och med saklig entusiasm. Det jag saknar är ett sak- och personregister som skulle göra det lättare att orientera sig i materialet. Det andra jag saknar är fler bilder ur samlingarna. Kanske kan det bli ett bild-appendix, en ren bilderbok, som ett komplement i framtiden?

Bilder på kameror och utrustning är konsekvent fotograferade och föremålen är oftast placerade på en enkel ljus träskiva som vilar på ett par bockar. Det är snyggt, effektivt ljussatt och fotograferat av Emma Fredriksson.

Under läsningen av boken har jag rört mig mellan Magnesiumpulver, ”Tyska bländartal” och första kameran på månen. –Fotografin är ett område, där det praktiskt taget aldrig står stilla, skrev man i tidskriften kamerabilden 1943. Det är väl bara att hålla med. Att kunna stanna och bevara tiden vid ett givet ögonblick förändrade människans syn på tillvaron, skriver Björn Axel Johansson, jag instämmer även i detta.

Boken är Tekniska Museets generösa bidrag till ett förnyat intresse för det fotografiska kulturarvet, man tackar.

PS

Det verkar som det här är museets sista årsbok i pappersform. De tidigare årgångarna har digitaliserats och kan ses här.

 

En försvinnande berättelse

In Arkiv, Böcker on augusti 4, 2015 at 09:35
Karl E Andersson

Foto: Karl E Andersson (1892–1958)

– Bygdefotografen Karl E Andersson i Hulterstad var småfolkets porträttör. Åren kring första världskriget cyklade han omkring i byarna på södra Öland och förevigade familj och grannar, släkt och vänner, Amerikaänkor och de bortgångnas slutna ögonlock. De levande blickade in i hans kamera under någon sekund, ofta frusna och spända. De minsta höll varandra i handen inför detta okända.

Så skriver fotohistorikern Björn Axel Johansson i en understreckare i SvD, (31/7) om landsortens fotografer. Det är en bra och intressant text. Många fotografer kan nu plockas fram ur skuggorna och med hjälp av den digitala tekniken återupptäckas, menar han.

Björn Axel Johansson har tidigare bland annat skrivit den utmärkt fascinerande boken om hur fotografin etablerades i vårt land, ”De första fotograferna” (Historiska Media 2005) och 2010 kom hans arbete om våra familjebilder, ”Stora boken om Familjebilder”, på samma förlag.

Bygdefotografernas bilder är en historisk parentes. För många var fotografin bara en bisyssla och de saknade ofta en egen ateljé. Glasplåtarna ställdes undan i någon vrå och där blev de stående och glömdes så sakta bort. En del kastades och några räddades av släktingar eller en hembygdsförening. Glansperioden inföll på 1920-talet och bygdefotograferna kan sägas utgöra länken mellan det traditionella ateljé fotot och den framväxande amatörfotografin, menar Björn Axel Johansson. Men fotohistoriskt har landsortens fotografer aldrig väckt någon större uppmärksamhet. Ett skäl kan vara att materialet ofta publicerats i hembygdsböcker och liknande, med begränsad spridning.

Det handlar alltså om digital kunskapsspridning, märkligt ord. Någon gång i framtiden, kommer det kanske att uppfattas som vackert. Vacker är däremot tanken att också hembygdsföreningar, genealogiska sammanslutningar och privatpersoner, med en relativt enkel teknik kan göra databaser och sprida bilder till alla digitala mediekanaler som finns tillgängliga idag. Utmärkt!

Från vilande i glömskans alla vrår och skrymslen till publika platser på nätet. Frågan är väl bara vem som ska betala kalaset.

Jag har själv på plats i Örebro kommuns stadsarkivs lokaler sett åtskilliga kartonger med glasplåtar och negativ från olika fotografer, som fortfarande väntar på sitt nya digitala liv.

Bland annat finns där tusentals bilder av Sophie Janson från Fjugestatrakten. Ljusets drottning som hon kallats av journalisten och författaren Rolf Jansson, i den finstämda boken med samma namn. Tillsammans med fotografen Roger Lundberg gjorde han ett nästan slumpmässigt urval bilder först till en utställning sen till boken, genom att gå igenom c:a 200 bilder. De övriga 49 800 bilderna är alltså ännu osedda och inte digitaliserade!

På en direkt fråga från mig, svarar man från stadsarkivets sida, att det inte finns pengar till att låta någon göra detta arbete. Jag tror tyvärr att den situationen inte är unik.

”Alla är fotografer”, enligt tidens mantra, visst, men den fotohistoriska överblicken saknas. I ett större perspektiv rör frågan naturligtvis det nationella ansvaret för vårt fotografiska arv. Här behövs en insats av en kulturminister med ett starkt intresse för en försvinnande visuell berättelse om vårt land.

Varför har Sverige inte ett Fotografiskt Museum, som förvaltar vårt lands gemensamma fotografiska minne?

Den fotografiska tekniken lämpar sig ypperligt till reproduktion och kopiering. Det är ett historiskt läge nu att dela med sig. Inte minst med tanke på alla politiska vindar som blåser kring vårt kulturarv och anspråken kring sanningen om det förflutna.

Det behövs en nationell kraftfull institution som systematiskt bygger samlingar med de viktigaste bilderna från hela landet, från olika tidsperioder. En framtida grund för forskning, undervisning och utgivning av egna publikationer. Ett arkiv för de som kommer efter oss.

Om nu alla är fotografer, har tiden aldrig varit bättre för ett fotografiskt museum som också kontinuerligt kan producera utställningar från ett Sverige som inte längre finns.

Till sist. Innan jag lämnade arkivrummet på stadsarkivet i Örebro och alla hyllorna med fotoaskar i långa rader, gick jag fram till en hylla märkt: Mr Kowak Foto AB. En samling på c:a 50-60 000 negativ. Fotografen Lajos Kovacs, född 1931, övertog 1966 Götlins fotografiska och var verksam som fotograf på Fredsgatan 15 i Örebro, till år 1984.

Eftersom jag visste vad jag letade efter fann jag snabbt asken jag sökte. Under ”Herr, A-Ö”. Där fanns det fyra Hasselbladsnegativ på en prydlig ung man, i tidens frisyr.

Jag hade vänt mig till ”Mr Kowak” för att få min passbild tagen, inför en förstående tågluffning i Europa. Det var första året InterRail-kortet fanns. Året var 1972.

­­­Denna bild är nu härmed digitaliserad av undertecknad.

PS Björn Axel Johanssons understreckare, var publicerad den 31/7.

http://www.svd.se/bygdefotografen-pa-vag-ut-ur-skuggan/om/kultur:under-strecket

Ljusets Drottning, är utgiven år 2012 av (Axelsson & Jansson Media, ISBN 978 91-637-0536-6).

Foto: Mr Kowak, 1972