Foto: C.H. Jacobi | ”Fotografiskt resetält”. Ekipage med tält för fotoresor i trakterna runt Koblenz, 1895.
Den väger 1.5 kg och är på 300 sidor. Det handlar om Tekniska Museets årsbok, Att se världen. Svensk fotografi under 175 år. Författare är Björn Axel Johansson som tidigare bland annat skrivit den utmärkta boken, De första fotograferna (Historiska Media).
Den nya boken är en formidabel exposé kring kamerans och fotografins utveckling i vårt land. Tekniska museets fotohistoriska samlingar omfattar allt från Daguerres manual på svenska från 1839 till våra dagars digitala teknik. Här finns 3000 föremål, kameror, projektorer, förstoringsapparater, exponeringsmätare, armatur och annan utrustning.
Dessutom 50 000 objekt inom områden som mikroskopi, röntgen, luft- och rymdfart och tryckteknik. Utöver detta finns i Tekniska Museets samlingar 800 000 fotografier. Lägg därtill arkivhandlingar, donationer från privatpersoner och officiella handlingar som överförts från olika institutioner: korrespondens, uppsatser, pedagogiskt material, minnesanteckningar, protokoll, ritningar, handledningar, broschyrer, reklam och mycket annat.
Alla arbetssteg i den fotografiska processen är representerade. Det är nästan så man blir matt, men det är bitvis fascinerande läsning. Björn Axel Johansson lotsar kunnigt läsaren genom den fototekniska utvecklingen och beskriver exempelvis hur det ljuskänsliga skiktets bas, på det material som användes för att fånga ljuset, utvecklades under årtiondena. Från koppar, bleckplåt, vaxduk, läder, glas, celluloid och polyester och så vidare.
Han skissar precist fotografins olika tekniksprång och beskriver hur fotografin utvecklats från 1800-talets yrkesfolk till amatörer och familjefotografer. Från glasnegativ, plan-, pack- eller rullfilm till de första färgbilderna åren efter sekelskiftet 1900 via färgdiapositiv i slutet av 30-talet och fram till Polaroids direktbilder på papper som framkallades på någon minut. Från storformats kameror, mellanformat till Leica och småbildskameror, Instamatic och kompaktkameror till vår tids CCD-plattor och sensorer.
Björn Axel Johansson citerar professor Arago, inför den franska vetenskapsakademin i Paris den 19 augusti 1839, i samband med att den sensationella daguerretypin presenteras.
– För öfrigt vet man att när forskare använda ett nytt instrument till naturens studium, är det de vänta, alltid ringa mot hvad de i det följande upptäcka med detta instrument.
Jag dras in i en värld fylld av suggestiva material och inte sällan med en sorts kärv teknisk poesi. Hör bara – ”Försilvrad kopparplåt”, ”Panotypi” och ”våtplåtsteknik”. Med egna utvecklade eller förbättrade recept, blev våtplåtstekniken hemligheternas tid, menar Johansson och påminner om att fotografin först etablerar sig i gränslandet mellan vetenskap, topografi och antropologi. Redan hösten 1839 sändes expeditioner till det som då kallades Orienten.
När metoden utvecklades blev porträttfotografi daguerreotypins kommersiella bas. Men som Björn Axel Johansson skriver, visade sig Daguerreotypin vara en fotohistorisk cul-de-sac, en återvändsgränd med besvärande begränsningar.
Jag lär mig att Kollodiumprocessen kombinerade daguerreotypins detaljrikedom och kalotypins pappersbilder och kom att ersätta både Daguerres och Talbots ursprungliga tekniker.
Tekniska Museet startade 1936 och den fotografiska samlingen började byggas redan från start. Museet har tagit emot mindre och större donationer exempelvis från professorn i fotografi på Kungliga Tekniska Högskolan Helmer Bäckström. En senare donation utgjordes av kvarlåtenskapen efter John Hertzberg som bland annat var en av pionjärerna inom färgfotografin. Här finns även bilder av Carl Curman som redan på1860-talet inrättade en ateljé för medicinsk fotografi på Karolinska institutet. I samlingen ingår också och bilder av kronprinsessan, sedermera – Drottningen Victoria, en av vårt lands tidiga amatörer.
2012 kunde museet även motta teknisk apparatur donerade av Lennart Nilsson.
Just herrarna Bäckström, Hertzberg och Arvid Odencrants, alla viktiga för forskningen inom fotografi, får egna kapitel.
John Hertzberg(1871-1935) hade högt anseende i fotografiska kretsar, hovfotograf med egen ateljé på hamngatan. Han blev Kungl.Tekniska högskolan förste docent i fotografi. Ingenjör utbildad i Paris och Berlin. Återvände till Sverige, 30 år gammal. Fototekniker, pedagog, föreläsare, redaktör för Nordisk tidskrift för fotografi ordförande i Fotografiska föreningen från 1919 fram till sin död 1935. Kanske ändå internationellt mest känd för att han, efter att negativen återfanns efter 33 år på Vitön, lyckades framkalla ett nittiotal bilder från den misslyckade André expeditionen till Nordpolen 1897.
Helmer Bäckström (1891-1964), var verksam som fotoskribent, forskare och fotohistoriker. Han var dessutom en betydande samlare av äldre fotografi och fotografisk utrustning. Bäckströms Fotografisk handbok i tre delar är fortfarande ett arbete som aldrig överträffats enligt Björn Axel Johansson. Bäckström hade även kontakt med Helmut Gernsheim i London, Beaumont Newhall i Rochester. Genom Helmer Bäckströms förmedling kunde svenska staten köpa Gernsheims så kallade dublettsamling. Tillsammans med hans egen samling på c:a 13.000 bilder införlivades dessa bilder 1971 i det nybildade Fotografiska Museet. Idag utgör de landets främsta samling av äldre fotografi, anser Björn Axel Johansson.
Om nu kulturministern eller någon närstående på hennes departementet skulle se detta, så vill jag uppmana: läs den här meningen en gång till. Vi har en enastående samling fotografi som utgör grunden till ett fotografiskt museum! Det vi saknar är museet. En institution med nationellt ansvar för vårt fotografiska arv. Tillgängligt för forskning, studier och utställningar. Det är den svenska fotografins stora sorg att vi saknar detta museum.
Björn Axel Johansson glömmer inte de tidiga kvinnliga pionjärerna och nämner bland annat Bertha Valerius som var den första kvinnliga hovfotografen och Rosalie Sjöman som drev en stor ateljé med 10 anställda, i 1860-talets början. Åh, jag hade gärna sett bilder av dessa och flera andra fotografer. Men bokens tonvikt ligger på det tekniska och formgivningen understryker detta.
Jag är glad att författaren inte hoppar över den blinda fläck i den svenska fotohistorien som skallmätningarna och rasbiologins användning av fotografi utgör. Hade gärna sett att ett lite större utrymme ägnats åt detta mörka kapitel inom forskningen som både rymmer skallsamlingar, delvis tillkomna genom gravplundringar och album med fotografier av nakna nomadskolebarn.
Björn Axel Johansson följer i den här boken fotografiets tekniska utveckling nyfiket och med saklig entusiasm. Det jag saknar är ett sak- och personregister som skulle göra det lättare att orientera sig i materialet. Det andra jag saknar är fler bilder ur samlingarna. Kanske kan det bli ett bild-appendix, en ren bilderbok, som ett komplement i framtiden?
Bilder på kameror och utrustning är konsekvent fotograferade och föremålen är oftast placerade på en enkel ljus träskiva som vilar på ett par bockar. Det är snyggt, effektivt ljussatt och fotograferat av Emma Fredriksson.
Under läsningen av boken har jag rört mig mellan Magnesiumpulver, ”Tyska bländartal” och första kameran på månen. –Fotografin är ett område, där det praktiskt taget aldrig står stilla, skrev man i tidskriften kamerabilden 1943. Det är väl bara att hålla med. Att kunna stanna och bevara tiden vid ett givet ögonblick förändrade människans syn på tillvaron, skriver Björn Axel Johansson, jag instämmer även i detta.
Boken är Tekniska Museets generösa bidrag till ett förnyat intresse för det fotografiska kulturarvet, man tackar.
PS
Det verkar som det här är museets sista årsbok i pappersform. De tidigare årgångarna har digitaliserats och kan ses här.
SHARPNESS IS A BOURGEOIS CONCEPT 