claes gabrielson

Posts Tagged ‘Camera Obscura’

En absolut nödvändighet

In Radio-Program on februari 7, 2019 at 13:31

Foto: Claes Gabrielson | Tuija Lindström, Örsta 2012 i samband med en TV-intervju.

Jag har aldrig tänkt kameran och fotografin – som ett yrkesval. Det har mer eller mindre varit en absolut nödvändighet. När jag hör orden uttalas av Tuija i radioprogrammet Tuija Lindström – Ljus och mörker som formade svenskt fotografi”, blir jag rörd.

Jag minns hennes röst, hennes språkmelodi. En stark kvinna och en fotograf som alltid tog fotografin på stort allvar.

Eskil Krogh Larsson har skissat ett känsligt porträtt av Tuija, med hjälp av bland annat Anki Almqvist som träffade Tuija redan 1975 när de bodde i ”skruttiga” lägenheter i Vasastan och de talade med varandra på en knackig finsk-engelska.

Anki tar också med programmets producent till Tjursjön där en av Tuijas mäktigaste fotografiska serier blir till. Hon berättar bland annat om konjaken som Tuija hade med för att de skulle värma sina frusna kroppar, efter att ha flutit omkring i det mörka vattnet, i samband med att Tuija också gjorde en kortfilm på samma tema. Det är precis den sortens precisa och självupplevda detaljer som gör att det blir bra radio. Men jag blir lite fundersam när Eskil Krogh Larsson på ett ställe, säger: I Stockholm ser hon (Tuija) fotografen Christer Strömholms utställning ”Privata Bilder” på hans nyöppnade galleri Camera Obscura, och blir betagen. Är redaktörerna på Sveriges Radio helt avskaffade?

Anki Almqvist berättar också att Tuija plåtade där hon var. Sina vänner och barn, det var hennes signum säger Anki. Och jag blir glad när jag hör Anki tala om Tuijas misstag när hon fotograferade Ankis gravida mage, – Bilden blev överexponerad. Det här var ett misstag. Sen tog hon andra som blev bra. Men den här är outstanding. Den blev jättefin, säger hon.

Julia Peirone beskriver sitt möte med Tuija och om tiden på fotohögskolan i Göteborg. Hon menar att Tuija skapade en öppen och tillåtande skola där det var högt i tak och där samtalet och själva processen var viktiga beståndsdelar. –Hitta ert språk med kameran och vad ni vill säga och på vilket sätt, uppmanade Tuija sina elever minns Julia.

Niclas Östlind säger att Tuijas bilder är komplexa. – Man dras omedelbart in i dom. Det finns ett sug i dom. Hon har en förmåga att skapa närvaro, säger han. Han menar också att det finns något mjukt i hennes bilder, men samtidigt också något knivskarpt. – Att det bränner till. Att det finns en oro i dem och någonting dubbeltydigt, anser han. Exakt så. Det är bara att hålla med.

Om man har upplevt det fula, om man varit nära avgrunden, det är självklart att då kommer längtan efter det vackra också, säger Tuija Lindström i en radiointervju från 1988 som finns med i reportaget.

Programmet ingår i kulturradions serie ”Kulturreportaget i P1”. (Länk, här). Det är mycket bra och jag rekommenderar avgjort en lyssning.

Saknad och ständigt närvarande

In Böcker, Radio-Program, Utställningar on juli 21, 2018 at 23:01

Foto: Peter Gustavsson | Christer Strömholm och undertecknad på galleri Camera Obscura, okänt årtal.

Antingen möts man med applåder eller också med fy-rop och buanden, ordentligt som på en Cinémathèque föreställning i Paris. Jag möttes av tystnad, det var tyst. Sen kom en jätteapplåd, säger Christer Strömholm angående en stor visning av hans bilder i Arles 1981. Så inleds ett alldeles färskt radioprogram om fotografen, som skulle fyllt hundra idag.

Jag blir alldeles varm när jag hör hans omisskännliga röst. Skorrningen, de militära spåren från en överklass uppfostran. Aldrig ett ord för mycket. Inga onödiga ornament. Korta meningar nästan som meddelanden eller signaler.

Det var en lysande öppning på ett mycket bra program som gjorts av Rigmor Ohlsson som förutom klipp ur radioarkivet med Strömholm själv, innehåller två bärande intervjuer med fotograferna Anders Petersen och Håkan Elofsson. Båda med en stark relation till Strömholm som blev något av en fadersgestalt när de var unga. Var och en betonar att den där macho-myten som fanns kring fotografen Christer Strömholm, var falsk. Han var i själva verket en mjuk person, en romantisk människa som såg varje individ han mötte, berättar Anders Petersen.

Håkan Elofsson menar bland annat att omslagsbilden till boken Poste Restante var anledningen till att han blev fotograf. – Den var så bortom vad jag trodde att fotografi var och om man kunde ha en död rutten hund på ett omslag då blev jag väldigt, väldigt nyfiken för vad fotografi kunde berätta, och vad det var, säger han.

Anders Petersen får frågan om vilken bild som betytt mycket för honom. Han börjar då berätta om bilden med fotspår i snön från en kyrkogård i Paris. – De här människorna hade på natten, innan Christer tog bilden, besökt varandras gravar och umgåtts. Så det fanns ett liv efter döden. Det fanns en symbolik, en sorts mättad symbolik. Det var så han arbetade. Han satte sig in i sakerna, med sin erfarenhet och med sin närvaro, säger Anders och förklarar att det var den bilden som fick honom att förstå vilka litterära och symboliska möjligheter som fanns inom fotografin. – Den bilden fick mig att söka till Fotoskolan, att börja fotografera, säger han.

Han beskriver sen hur en utställning med 50×70 printar monterade direkt på masonit påverkade honom. – Det var som ett bombnedslag, det gav elektriska chocker rakt in i hjärtat på mig. Det var helt drabbande. Det var som den ena sanningen efter den andra, som laddades av magi. Det var fullkomligt magiskt, säger Anders Petersen i intervjun.

Jag har aldrig haft så roligt, skrattar Håkan Elofsson när han beskriver de fem åren som han jobbade som kopist åt Strömholm. Han fick ingen lön, men tillgång till Christers kontaktnät och fick nästan direkt uppdrag för tidningen ETC.

Christer Strömholm – Den legendariske fotografen (P1 Kultur) är ett rikt program fyllt med detaljer som tar oss en bit in bakom myten CHR. Lyssning rekommenderas starkt. Inte minst för Anders Petersens otroligt intressanta utläggning om att alla Christers bilder, handlade om honom själv. – Jag är jätteledsen. Jag förstår inte, säger programmets producent. – Det här är ett glas vatten, fortsätter hon. Det tror du ja, men se du, det är det inte, svarar Anders kobrasnabbt. Det kan vara ett vattenglas för dig och ett vattenglas för mig, men så enkelt är det inte. Grejen med fotografi är att man ska försöka skildra känslan av det hela.

Så håller han på i flera minuter och landar i idén om närvarande fotografi där fotografens egna känslor och erfarenheter behövs för att det ska bli en bra bild.

Programmet avslutas med att de bägge intervjuade fotograferna var för sig får svara på frågan hur Strömholm hade klarat sig i dagens fotoklimat. Håkan Elofsson säger att han skulle ha klarat sig alldeles utmärkt 2018. Christer kunde erkänna när han hade fel.

Anders menar att Christer idag skulle vara följsam tiden. Fotografera på samma sätt han alltid gjort och fortsatt gå mot strömmen. – Han skulle som han gjorde 65, 66, 67-överraska världen med en helt egen stil. Som han gjorde då, säger han.

Personligen kände jag inte Christer Strömholm speciellt väl. Ändå har han följt mig under hela mitt fotografiska liv. Genom fotografen Bengt-Göran Carlsson som gått Fotoskolan fick jag kontakt med Christer första gången. Sen träffades vi vid några dussin tillfällen.

En gång samtalade vi om Théâtre du Soleil och filmen Molière, av Ariane Mnouchkine. Det satt en stor affisch från filmen monterad på tyg ovanför köksbordet på ploggatan, vill jag minnas. En annan gång handlade samtalet om medeltids musik från en platta med Joculatoris Upsaliensis. Vid ytterligare ett tillfälle minns jag att han var nyfiken på en diktsamling av Thomas Tidholm, som han fann i min bokhylla. Det var emellertid främst i samband med arbetet kring utställningarna på Galleri Fotograficentrum i Örebro vi hade kontakt.

Vi visade genom åren fyra, möjligen fem olika utställningar med hans bilder. Jag tror att vi var först med att ställa ut hans storformats färg Polaroid-bilder. En mycket fin utställning var också ”Återfunna bilder”, där fotografen Gunnar Smoliansky hade gjort urval och på ett suveränt sätt kopierat tidiga 6×6 negativ från Paris. Oj så bra!

Det är bara att buga och tacka Christer Strömholm i sin himmel för hans blick, för modet att leva som han gjorde och att han förde in nyfikenheten i sitt fotografiska arbete.

Tack Christer för dina djupt personliga meddelanden.

Foto: Christer Strömholm | Ur utställningen ”Återfunna bilder”, urval och kopiering, Gunnar Smoliansky.

PS. Skriv Strömholm i sökfönstret ”Search” nedan för att läsa andra texter på bloggen där Christer Strömholm figurerar.

Nattlig musik

In Uncategorized on december 3, 2012 at 11:12
nocturnes_1

Foto: Gayle Stevens | Ur serien Nocturnes

Det mörka slutna rummet där ljuset tillåts titta in genom ett litet runt hål under en begränsad tid. Det är alla fotografiers förutsättning och något som ständigt tycks locka vår kreativitet.

Det första bevarade, kända exemplet på fenomenet Camera Obscura är skrivet av den kinesiske filosofen Mo-Ti som levde år 470-390 f.Kr. Även Aristoteles skrev i sitt verk Problemata, att solstrålar som passerar en liten fyrkantig öppning ger upphov till en rund bild av solen oberoende av hålets form.

Magin fascinerar genom århundradena.

Idag jobbar många fotografer i gränslandet mellan konst- och dokumentärfotografi med hemmagjorda kameror utan lins. Hålkameror eller Pinhole cameras, som den engelska termen lyder.

Serien Nocturnes av Gayle Stevens och Judy Sherrod, är ett exempel. Bilder som har den där tidlösa magin.

Gayle Stevens har arbetat med gamla fotografiska metoder i 15 år och har varit finallist två år i rad på ”The Critical Mass Top fifty Photographers”, 2011 och 2012. Nu i december kommer en bok med hennes bilder på förlaget Northlight Press: Calligraphy, i deras 11+1 Signature Series.

There is ebb and flow between night and day, dark and light, as silent sentinels watch waves writing verse in the sand, skriver Gayle Stevens och Judy Sherrod om sitt projekt och fortsätter att berätta om något oväntat som märktes på de första plåtarna, -This push and pull of tides, this melody of the waves, this lyric creates a visual dialogue that is the inspiration for Nocturnes, a little night music. Vackert så.

Inspirerade är de av tidiga fotografer som Carleton Watkins, William Henry Jackson och Timothy O´Sullivan. Även den amerikanske men i England verksamme målaren, Whistler har de studerat. Målningarna med dova mörka himlar och vatten, kallade han just nocturnes. Dessa påstås i sin tur ha inspirerat Debussy..

Vi står alla i skuld till föregångarna, och till naturens nåd.