
Foto: Ivan Ives | State Library of New South Wales, Sydney
Bilden rör mig på djupet varje gång jag ser den. Varför?
Troligen för att personen verkar ha stängt av världen utanför. En annan verklighet är plötsligt möjlig.
Boken han läser, är det en text om Queensland och Brisbane River i trakten där han växte upp, eller är det möjligen The Compleat Angler av Izzak Walton och Charles Cotton?
Det kan naturligtvis vara en bok vilken som helst, till och med en pikareskroman eller en text med vetenskaplig precision beskriver bladnervernas betydelse och som på ett övertygande sätt kan förklara trädens färgväxlingar om hösten.
Skulle också kunna vara Heideggers, Varat och tiden.
Den vänstra handens pekfinger som balanserar boken, armen på räcket och byxans veck mot knät som vilar mot golvet, vittnar emellertid om en lågmäld undran inför själva varandet, att leva, att vara till.
Hur som helst inger mig bilden ett starkt hopp om litteraturens förmåga att lyfta oss över vardagens tillkortakommanden.
Vi läser för att veta att vi inte är ensamma. Litteraturen bär oss vidare genom våra livsdagar och nätterna som hör till. Mörka eller ljusa. Den hjälper oss att leva.
Dessutom finns bokhyllornas raka linjer och bibliotekens klassifikationssystem som ett löfte om en sorts ordning av tillvaron, måhända en klen tröst. Men de finns.
Mannen på bilden när i sin försjunkenhet en önskan om att något i världen kanske förändras lite, när han ställer tillbaka boken i hyllan.
Det är därför jag blir rörd. Ibland kan ett fotografis sammansmältning av ljus och mörker, gråskalans alla nyanser framkalla en bild som äger en oväntad poetisk kraft.
Jag hittade bilden i en mapp på min dator märkt ”Div.bilder”, innehållande mängder av bilder från surfande på nätet, oftast skärmdumpar som saknar ursprung och lika ofta fotografens namn.
Det tog en timme eller så av arbete vid datorn innan jag åter lyckades hitta bilden som jag sparade ner för åratal sedan.
Fotografen Ivan Ives tog bilden på State Library of New South Wales i Sydney, Australien, den 29 oktober 1943.
Skönt, ett problem mindre att lösa.