claes gabrielson

Posts Tagged ‘Berlin’

En sprucken gråskala

In Utställningar on oktober 21, 2015 at 10:17

Butterfly-dress-2

Jan Bernhardtz. Jag hade sett namnet redan när jag började fotografera i det tidiga 1970-talets Örebro. Jag visste att han kände fotografen Bengt-Göran Carlsson som var en vän till mig. Jag kände också till att de fotograferade en del tillsammans. Men vi träffades aldrig.

I helgen mötte jag honom för första gången och det skedde i just Örebro, på Black Door Gallery, där han är aktuell med utställningen – Jag sorterar mina minnen, från Örebro till Berlin.

Jan Bernhardtz är en amatör i den riktiga meningen – ”En som älskar, en lekman, icke professionell”, och med en äkta förundran över tillvaron och känsla för den svartvita bilden. Han sysslar med en sorts gatufotografi som fanns långt före vår -”Alla är fotografer”- tid. Rått ibland, men också med en lite mjukare och en mer eftertänksam bildbehandling. Det är flanörens blick, en nyfikenhet i sina bästa stunder utan avsikter. Bilder liknande dagboksanteckningar. Skisser av frånvaro – så läser jag Jan Bernhardtz bilder.

Det är bakgårdar, skyltfönster och ödetomter. Tomma trottoarer, spår av människor som oftast dragit vidare. En sprucken gråskala över en lite trasig stadskarta, stundtals blandad med ett vackert vemod. Mer Kenneth Gustavsson än Bruce Gilden.

Jan Bernhardtz flyttade till Göteborg 1971 återvände till Örebro 1985 och stannade där till 2006. Då det blev Västkusten igen. Sedan 2011 när han gick i pension har han bott i Berlin. Han har inte fotograferat aktivt under hela tiden utan gjort ett uppehåll under många år. Dock verkar flytten till Berlin blivit något av en renässans för fotograferandet. Han gör nu bilder igen, dagligen.

Stefan Nilson en av de tre grundarna av Black Door Gallery, skriver om hur det för Bernhardtz – blev en vitamininjektion att hamna i den stad som varit i händelsernas centrum under hela 1900-talet. Att uppleva och besöka lämningarna efter nazisterna, världskrig och det forna DDR. Han avslutar med att citera Bernhardtz: Jag vill att mina bilder ska lämna fler frågetecken än svar.

Den attityden går igen framför allt i utställningens nyare bilder, från Berlin. Om det beror på fotografens mognad vet jag inte, men där finns en djupare svärta och en sorts poetisk gåtfullhet, som jag vill ser mer av i framtiden och gärna i bokform! Någon som har numret till Steidl?

PS

Bilderna på utställningen som pågår till och med den 7/11, är utskrivna på akvarellpapper med kolbläck (carbon print).

Här ett par länkar till er som vill se mer av Jan Bernhardtz bilder:  Svenska Bilder ℅ Berlin och Streets Of Berlin och här är länken till Black Door Gallery.

 

Bortom ett ansikte

In Utställningar on september 18, 2012 at 11:28

Foto: © Romney Müller-Westernhagen | Jens Lehmann

Blicken är det viktigaste, i Romney Müller-Westernhagens bilder. Även när modellen blundar.

Det är märkligt vilken kraft det är i vissa av hennes porträtt. Hon går tätt på ansiktet och låter den som avbildas se in i kameran och vidare mot oss betraktare.

Inför några av bilderna svajar man till lite på utställningsgolvet eftersom det plötsligt går upp för en att man fått en glimt av något sällsynt. Insikten av att vara levande.

Blicken är så avspänt självklar att man på den tunna linjen av förtrolighet anar något av den andres själva livsgnista.

Hon lyckas inte alltid, några ansikten förblir bara vanliga närbilder på mer eller mindre kända personer, de bästa förvisso med en viss nonchalant charm.

Bortom ansiktet finns en annan berättelse om att vara människa.

Beyond Faces, visas på Galleri Camera Work, Kantstrasse 149 i Berlin

Beyond Faces

Beyond Faces | Camera Work i Berlin

En kapitalist förälskad i fotografi

In Utställningar on september 17, 2012 at 00:42

Foto: Claes Gabrielson | Camera Work Gallery, Auguststrasse – Peter Lindbergh utställning

Camera Work har två Gallerier i Berlin. En stor konstsamling och en av världens största fotobokssamlingar.

Ekonomi förefaller inte här vara en fråga för dagen. Clemens Vedder som gjort sig en obegripligt stor förmögenhet på aktiehandel har utvecklat sin passion för fotografi till en affärsidé som värderades till 166 milj € (2009). Han köpte sitt första fotografi 1983, på en marknad som han sa var totalt undervärderad och som han menar, fortfarande är det.

På Augusterstrasse i en stram tegelbyggnad, en f.d. judisk flickskola ritad i den nya saklighetens anda, ligger ett av gallerierna. Det andra finns på Kantstrasse nära Savignyplatz, en enkel vacker fristående byggnad på en innergård.

Båda visar just nu utställningar ur de egna samlingarna. Peter Lindbergh,  (Modebilder där modellerna faktiskt har sina egna namn) i den G:a flickskolan, där visas också en utställning med namnet color och en kollektion med bilder av Steve Schapiro. Jo, de äger en stor samling av Schapiros bilder och samarbetar med Fotografiska i Stockholm. Även Nick Brandts otroliga djurbilder, ingår i samarbetet.

På kantstrasse visas Beyond Faces, en hyperintressant utställning av den amerikanska fotografen Romney Müller-Westernhagen.

Det hela är mycket ambitiöst, lågmält sobert och en smula diskret. Det andas kvalité, inte lyx. Adresserna är lite off Ku´damm. Skönt så.

Min första tanke efter besöken, hur kunde A.P Möller i Köpenhamn bara ta fram en linjal och dra en linje från Amalienborg och i kraft av sitt kapital säga; här ska den ligga, Köpenhamns nya Opera!

Varför händer inget av detta i Stockholm och varför blir jag så jävla avundsjuk på en rik man i Tyskland som bara köper fotografi efter fotografi och har kanske världens förnämsta fotografiska bibliotek. Jo, han är inte verksam i Sverige.

Varför blev Invar Kamprad aldrig gripen av fotografins väsen?

 

Ps. Namnet och loggan kommer helt riktigt från Alfreds Stieglitz enastående magasin, Camera Work som han redigerade och publicerade mellan 1903 och 1917. En absolut referens för bibliotek, museer och samlare över hela världen. Naturligtvis finns hela utgivningen komplett och i ”Mint kondition” i herr Vedders, bibliotek, som tyvärr inte är tillgängligt för allmänheten.

Modefotots melankoli

In Utställningar on september 15, 2012 at 10:53

Foto: Norman Parkinson, Glamour okt 1949

Berlin Art Week pågår för fullt och fotografin är überalles.

Tidlös skönhet, ”Zeitlos Schön, 100 jahre Modefotografie von Man Ray bis Mario Testino”, är namnet på utställningen i det gamla postkontoret i korsningen Oranienburger strasse och Tulcholsky gatan. C/O Berlin är arrangörer.

Det är bra, det är spännande. Man får en chans att följa delar av modefotografins utveckling. Redaktionen för radioprogrammet Stil, anbefalles att komma till Berlin och rapportera om denna utställning.

Det problematiska ligger i själva modebilden. En föreställd livskänsla. Perfekta kroppar. Utsökta kompositioner. Det är alltid ordning och reda i en modefotografs sökare. Ljuset sitter där det ska och där börjar jag undra, varför finns dom här bilderna överhuvudtaget? Vem är så att säga uppdragsgivaren och hur ser uppgörelsen ut?

Utställningen försöker inte alls diskutera de här frågorna.

Bilderna visar kända och bortglömda modeller i gränslandet mellan det kreativa och det kommersiella och modellerna saknar oftast namn. Konstformen står hela tiden och skaver mot modeindustrins alla krav och modebilden är fast förankrad i konsumismen. Det är något som ska säljas, en livsstil eller ett plagg.

Ett enkelt lackmustest är att ställa den rimliga frågan, vem äger bilden? Fotografen med sin blick, stylisten, uppdragsgivaren, agenturen eller den namnlösa modellen? Hon, för det är nästan alltid en hon, äger hon sitt ansikte eller är det en vara på en marknad?

Frågan gäller inte det strikt juridiska, vem som ska få vad i kronor och ören utan snarare, vem äger bilden i en konstnärlig, kreativ mening?

Branding, varumärkesbyggande är en komplicerad aktivitet.

Det utställningen emellertid skildrar på ett mycket bra sätt är just skillnaden i tidsandan mellan de olika decennierna, trots avsaknaden av jämförande bilder från samhället i övrigt.

Det märkliga är hur bra de äldre bilderna står sig. Hur mycket samhället än har utvecklats så syns det inte lika tydligt i modebilderna. Det är råare, ytligare och mer naket i vår tid, naturligtvis. Modebilden tycks färdas genom decennierna med sin egen uppfattning om samhälle och skönhet.

Men vad berättelsen om ungdom och elegans beträffar, så visste Edward Steichen det redan i American Vogue 1923. En av utställningens absolut finaste bilder.

Modellens ögon säger allt. Jag är den jag är. Allt annat är lögn.

Edward Steichen, Vogue Dec 1923 © Conde Nast