claes gabrielson

Posts Tagged ‘Atelier Robert Doisneau’

Den leende fotografen

In Utställningar on oktober 29, 2018 at 14:35

Foto: Robert Doisneau | Au Bon Coin, Sant Denis, 1945

När vi hängde Robert Doisneaus bilder på våra galleriväggar i Örebro den 17 april 1981, visste vi inte hur hans namn skulle uttalas. Vi sa [döisnö] alltså dö i snö. (En mig närstående fransyska höll själv på att dö av skratt, när hon hörde vårt uttal).

Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm har fel när de säger att den pågående utställningen med Robert Doisneaus bilder är den första i Sverige.

Fotograficentrum visade hans bilder både i Stockholm och Örebro. (Möjligen på någon mer plats). Galleri Mazarin i Söderhamn visade också bilderna samma år. Gösta Flemming påminner om att innan dess hade Doisneaus bilder visats i två samlingsutställningar, den första i Thulehuset i Stockholm 1948, och tio år senare i en på Värmlands museum samt i Borås konstmuseum.

Så långt vårt korta fotohistoriska minne.

Att se Doisneaus bilder igen är som en sorts återseende. Att möta en vän som man visserligen inte känt eller än mindre mött. Det som slår en direkt är värmen och humorn. Han är så tydligt en representant för den klassiska, numer sällsynta ”humanistiska dokumentärfotografin”. En öppenhet mot det vardagliga och sant mänskliga i tillvaron.

Doisneau rörde sig helst i Paris södra förorter, Arcueil, Montrouge och Gentilly. Bortom boulevarderna. Ständigt flanerande och iakttagande både dråpliga och helt vanliga situationer på trottoarer och caféer, alltid med respektfullhet och ett mått av ödmjukhet.

Jag har alltid varit fascinerad av en bild där tre barn samlar kol i Saint Denis, 1945. Les glaneurs de charbon. Mellan sig har de en barnvagn att lasta i. Barnen är tecknade nästan i siluett mot floden Seine som är fylld av flytande uppbruten is. I fonden några bostadshus och lägre fabriksbyggnader helt i vintergrått. Det är en bild från en barndom som inte är min, den tillhör inte min erfarenhet. Men jag känner igen vemodet, som det går att ta på.

Det finns alltid en enkelhet på väg mot elegans i Doisneaus bilder. Små frysta ögonblick av igenkänning. Ögonblick, korta som slutartiden. Likt poem ur en diktsamling rymmer de en större berättelse om staden och dess invånare, i en viss given tid.

Det är en mycket fin utställning Kulturhuset Stadsteatern visar. Det är små bilder, brun-tonat papper. Alla, utom 9st lär vara vintage-printar vilket skulle kunna förklara den dova, för att inte säga nästan för mörka ljussättningen. Naturligtvis saknar jag vissa bilder. Jag önskar att urvalet kunde varit ännu generösare, borde kanske vara det, när det nu gäller en så viktig fotograf i den europeiska fotohistorien.

Men jag är glad över det jag ser och jag vill återvända till utställningen gång på gång, innan den plockas ner.

I utställningen visas också en film som är gjord av Clémentine Deroudille, barnbarn till Doisneau. Den heter Robert Doisneau, le révolté du merveilleux. Den engelska titeln är som vanligt blekare, Robert Doisneau: through the lens.

I filmen som innehåller en hel del privata familjebilder ser man också Doisneau i mer eller mindre ”arrade” situationer, klipp ur olika reportage och TV-inslag där han fotograferar på gatorna. Jag blir ändå rörd att se honom flanerande i den Parisiska geografin. Han bär nästan alltid en kamera men ännu oftare ett leende. Under 40 år fotograferade han runt och i Hallarna, en gammal marknadsplats från medeltiden. När de rev Les Halles, 1971 var han naturligtvis där. Flera av hans bilder från Hallarna återges i filmen.

Här får vi också en förklaring till hur den ikoniska bilden med det kyssande paret framför Hôtel de Ville blir till. Bakgrunden är att Doisneau som fotograf var beroende av de uppdrag han kunde få. Han tog bilden för Life magazine. Eftersom nästan inga par kysstes offentligt vid den här tidpunkten, engagerade han två unga skådespelarelever och under två dagar spelade de ett förälskat par på lite olika adresser i Paris. Bilden glömdes sen bort och blev känd först trettio år senare när den trycktes som affisch.

Personligen bryr jag mig inte om han vid andra tillfällen arrangerade bilder. Hans samlade arbete är genom sin övertygande styrka av dokumentär äkthet, bevis nog på motsatsen.

I filmen finns ett arkivklipp när han fotograferar en äldre kvinna vid ett cafébord. Filmkameran vilar först på kvinnan, sen på Doisneau: Han tar bilden och sänker sen kameran och med ett outgrundligt uttryck samtalar han med kvinnan. Det är ett ögonblick av magisk förtrolighet. Sen, klipp till bilden han tog. Ett bevis på just denna innerliga fotografiska blick. Ålder, tid, allt är bortblåst innan slutaren gjort sitt. Hon är ung igen inför Doisneaus kamera. Hennes leende på fotot säger allt.

Toshiyuki Horie, en ung japansk författare med ett stipendium i Paris, menar i filmen att Doisneaus bilder präglas av ”profound gentleness” och det är väl mitt i prick. Det är bara att hålla med. Ta er till Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och se stor fotografi, befriad från trender och akademiska slöjor.

PS Utställningen ”Robert Doisneau-Förortspoeten från Paris” är producerad av Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Atelier Robert Doisneau och diChroma Photography, Madrid. Den pågår till den 25/11.