Det dansande paret

Foto: Krister Kleréus

Hittade den här bilden på ”Konsthallen” ett litet galleri på Köpmanbrinken 2, i Gamla stan, Stockholm. Gruppen som ställde ut brukar kalla sig ”Fyra Fotografer”. De fyra är Per-Erik Åström, Göran Tonström, Alf Johansson och Krister Kleréus. 

Utställningen var lågmäld och mycket sympatisk, med flera riktigt bra bilder. Pengarna från försäljningen gick till läkare utan gränser i Ukraina.

Det känns som om behovet att ställa ut fotografi, att komma samman på vernissager och samtala om bild är viktigare nu än någonsin i dessa oroliga tider. Jag tror att bra fotografi alltid i någon mening fördjupar förståelsen kring vår existens.

Bilden med det dansande paret, på en för mig okänd dansbana i Tantolunden, är otroligt fin och fylld av ömhet. Den lilla rörelsen i hennes högerben mitt i danssteget och hans förtroliga hand om hennes rygg, hennes panna mot hans kind. Den sammantagna mjukheten och försiktigheten. Allt andas närhet. Bilden är ett visuellt sigill över detta faktum.

Jag blir rörd när jag ser det dansande paret. Kanske för att bilden så tydligt innehåller en av fotografins viktigaste förutsättningar, den humanistiska blicken. 

Utställningsaffisch

Ingen är bara det du ser

Foto: Alf Johansson

Det märkliga är det här fotografiets yta av bedräglighet.

Nästan en idyll, rimfrost i träden och det svaga vinterljuset som stryker över murkrönet. Om det inte vore för tälten som hukar därunder.

Bilden är Alf Johanssons, fotograferad på Långholmen. Han visar den på sin blogg Omtag.

Vad handlar bilden om? Enligt Alf gäller saken – hur något, som egentligen borde få oss alla att agera, blivit ett normaltillstånd.

I Bergen, Norge såg jag en skulptur i brons intill trappan till Den norske Banks kontor. Skulpturen heter ”Mennesket” och är gjord av konstnären Arne Mæland. Han ser den som en symbol för att staden ska ha plats för alla. Den gjordes till millennieskiftet, 1999-2000.

Nu är det en annan tid både i Norge och Sverige.

När jag står och fumlar med min iPhone och försöker ta en bild av mannen på gatan vid trappan till den stora banken, minns jag ett starkt reportage av Sveriges Radios suveräna Randi Mossige-Norheim, om några av alla EU-migranter som kommer till Sverige för att tigga.

En av de som får komma till tals är Manuela från Rumänien, som ofta sitter på S:t Eriksgatan i Stockholm. Hon berättar om föraktet från en del av de som passerar. En man askar alltid sin cigarett på hennes huvud. En äldre man slänger sin ölburk mot henne. Men det värsta är nog de tolvåriga flickorna som kastar matrester på henne, och som spottar fyrabarnsmamman i ansiktet.

Vad är det som pågår i vårt land?

Intill den halvliggande mannen i Norge finns en liten bronsplatta med texten, ” Ingen är bara det du ser”. Jag önskar att vi ibland tänkte på de orden. Det minsta vi vet om människan, bara några millimeter från rännstenen på den kalla trottoaren utanför vår Ica-butik, är det vi ser.

Resten vet vi inget om. En dag kan det vara du eller jag som sitter där.

Tack Alf för din tankeväckande bild.

Ps Jag har tidigare skrivit om Alfs blogg.

iPhone foto: Claes Gabrielson

 

I natten

Foto: Alf Johansson | Från bloggen Omtag

Jag känner inte Alf Johansson. Vi har aldrig träffats. Ändå återvänder jag ofta till hans stillsamma och sympatiska blogg på Fotosidan.

Omtag heter den.

Den innehåller oftast bilder tagna under promenader i Stockholmsnatten med collien Sally. Det är tyst i Alfs bilder. En dov ton av ensamhet och begrundan.

Han är en amatörfotograf i ordets bästa mening, en som håller på med något för att han älskar det.

Jag vet inte om han älskar natten men han tycks tillbringa mycket vaken tid med kamera och hund i nattens skuggvärld.

När det tidiga gryningsljuset bryter fram, kan han plötsligt stå på vakt med sin kamerautrustning och förundras när mörkret ger vika för en ny dag.

Han skriver ömsint om sina föräldrar och han skriver om den där speciella känslan av att ta en promenad genom staden på Midsommarafton.

– man har gatorna för sig själv. Lite samma känsla som att vara ute och plåta på nätterna, en slängd tidning och en urdrucken ölflaska på något elskåp vittnar om liv som dragit vidare.

Han tycker att vi saknar ett fotografiskt museum, nu när fotografiska valt att spela en helt annan roll. Jag håller naturligtvis med, har skrivit om det tidigare här på bloggen.

Han tillåter sig ofta att resonera kring fotografins roll och betydelse i vår bildrika tid och han skriver om andra fotografer, exempelvis Bresson som han beundrar. Så här kan det låta:

Cartier-Bressons bilder är genomgående kopierade ganska mjukt, inga överdrivna kontraster och sällan någon knallskärpa.

Ändå är det den bästa fotografi som presterats under mediets relativt unga liv enligt mig. Just den mjuka kopieringen medger inga halvmesyrer, bilden måste hålla i sig själv annars faller den platt.

Ibland kanske det blir lite för mycket av triviala allmänpolitiska funderingar på bloggen. Men jag tycker om samtalen om bilder och att han generöst delar med sig av sina tekniska kunskaper.

Och hel del av bilderna tycker jag också om.

När linjer och ljus stämmer och det där gåtfulla infinner sig, som i all bra fotografi, tycker jag mig se en tunn linje av själsfrändskap ända bort till storheter som Atget och Brassai.

– Det finns ett djup i natten när inte distraktionerna är så många, något man märker även hos dem man träffar. På natten är de flesta sig själva, det behövs ingen anpassning i nattens relativa ensamhet, skriver Alf på sin blogg. Vackert så.

En blind fläck i fotohistorien

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk |  Från Rasbiologiska institutets album: ”Helbilder av Nomadskolegossar från olika lappmarker, 1932

Vilken fotograf skulle i dag kunna tränga in i ett klassrum och tvinga barnen att klä av sig nakna och ställa upp i rad framför ett hastigt upphängt lakan.

Det hände många samiska barn.

”Det här är ett mörkt och ännu outforskat hörn av vår modernitet. Vi vet ännu inte var den här berättelsen kommer att sluta”.

Så skrev jag här på bloggen i augusti förra året. Det handlade om när rasbiologin fick fäste i vårt land. Jag har tillsammans med författaren och vetenskapsjournalisten Maja Hagerman arbetat med en dokumentärfilm för SVT om detta, som kommer att sändas i oktober.

Fotografins betydelse i detta kvasivetenskapliga och misslyckade projekt, som i grunden vilade i ett statligt institut, återstår att belysa av dagens forskare.

Det är en blind fläck i vår fotohistoria. Vilka fotografer som deltog och även delade institutets värderingar är inte belyst eller kartlagt.

Jag har under arbetet stött på flera mycket kända namn ur den svenska fotohistorien i materialet och som på olika sätt var delaktiga i det rasbiologiska arbetet. Brev, kvitton och fakturor är noggrant sparade. Vem gjorde vad och när? Egentligen är det bara skaffa pengar och börja gräva. Har god lust själv faktiskt.

Fotografiet ingick som en omistlig del när det gällde att hitta bevis och argument för att klassa och nedvärdera grupper av människor på så kallade rasmässiga grunder. Kameran gjorde det möjligt att börja jämföra ansikten, kroppar och utseenden. Likasinnade forskare kunde utbyta bilder och hålla föredrag med ljusbilder på olika internationella kongresser och sammankomster.

Det blir med kamerans hjälp möjligt att se skillnader. Avvikelser som sen blir argument i ett exkluderande resonemang om vilka som tillhör en viss grupp och vilka som ska definieras som avvikande.

Mer än 10. 000 bilder finns kvar. Över hundra stora bruna album med bilder, uppklistrade på mycket fin grå linnekartong. Många porträtt men också skrämmande mycket nakenbilder. På skolbarn inte minst.

Ett album är märkt ”Zigenare och Tattare.” Ett ”Svenska judar” och det finns närmare 40 album med bilder av samer!

Uppdraget som man uttryckte det tycks ha varit – att rädda det svenska folket.

Samerna riskerade att på sikt bli bofasta och skulle då kunna beblanda sig med den övriga svenska befolkningen, menade man. Resultatet skulle bli en”folkförsämring”, i Sverige . Så trodde tidens rasforskare.

Förutom olika mätinstrument, blanketter och tabeller, var alltså kameran det viktigaste redskapet i den här mörka gärningen.

PS

Tack! Micke Berg och Alf Johansson för verkligt uppmuntrande ord på era respektive suveräna bloggar och tack för att ni nu skrämt fram mig ur klipprummet.

Foto: Ur dokumentärfilmen, Konsten att rädda ett folk | Från boken, ”Taschenbuch der rassenkundlichen meßtechnik” av Dr.Bruno K.Schultz