Jag hittade det här vykortet när jag städade i några lådor. Minns inte var eller när jag köpt det, inte heller att jag lagt det i ett kuvert i en låda och sedan glömt bort det.
Två herrar i samtal på en trottoar. Pinnstolarna är symmetriskt placerade, kanske ställs de fram på samma ställe kväll efter kväll i den ljumma New Yorknatten. Mannen till vänster i keps verkar ha hört allt förut. Det är många år sedan han slutade att anteckna vad den andre sa. Hans kroppshållning säger – jag hör vad du säger.. Mannen i hatt sitter med linjalrak rygg och elegant korsade ben. Det han talar om är förmodligen av största vikt, vilket understryks av kavajens lätta fladdrande och hans utsträckta måttande händer.
Undrar om mannen längs bort i bilden bakom hästen och den parkerade bilen, kanske på väg till en bar eller för att köpa ett paket cigaretter, kunde höra något av männens konversation?
Tänk om det fanns ett ljudspår till ett vykort!
Helen Levitt (1913-2009) var en sorts mästare på den här typen av stillsamma små vardagsdramer, flyktiga glimtar från trottoarer och gathörn, i sin barndomsstad New York. Hon är förmodligen mest känd för sina många barnbilder från gatorna, inte så sällan med en underton av humor. Gatan och det som utspelades där, blev en scen för en betydande del av hennes fotografiska gärning.
Nu 80 år senare finns inga stolar och bord kvar på trottoarerna. Vardagsrummen har sedan länge flyttats tillbaka in i fastigheternas privata sfärer.
Hennes bilder är trots detta faktum för alltid inskrivna i det viktigaste fotografiska arvet, det som rör fotografins underbara förmåga att skildra människan som hon är – med en humanistisk blick.
SHARPNESS IS A BOURGEOIS CONCEPT 