claes gabrielson

Archive for the ‘Publicerat’ Category

Liniment och däck

In Fotoblogg, Magasin, Publicerat on februari 21, 2013 at 23:26
HCB_Rouleur

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos

Trodde aldrig att jag skulle skriva om bilder från en cykeltävling. Det blev dock nödvändigt på grund av 24 sidor i den franska cykeltidningen Rouleur nr 34. Bilderna som är av Henri Cartier-Bresson, är tidigare opublicerade och är tagna i Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 .

Rouleur startade för sex år sedan och har sedan dess utkommit med 8 nummer per år. Redaktören Guy Andrews säger att man söker bilder som skildrar cykelsporten på ett unikt och originellt sätt. Utan att ha sett tidigare utgåvor kan jag bara konstatera att man lyckats i oktobernumret.

Bilderna visar publik, tränare och service-folk som en självklar del i berättelsen om tävlingen. Cyklisterna är där men också en tät atmosfär, nästan så stark att man kan känna doften av liniment och gummi i den fotografiska svärtan.

Fotografiska porträtt utan poser, en cyklist läser en tidning och en tränare som masserar ett knä har en blick som tycks ha fastnat i helt okänd framtid. En man och en kvinna fångad i ett förtroligt möte mellan kuggkransar och reservhjul. Det är och förblir ren poesi.

Återigen är det bevisat vilken magnifik, känslig och ovanlig fotograf Henri Cartier-Bresson var.

Hoppas bilderna är med på Fotografiskas utställning som öppnar den 8 Mars.

PS

Jag fick tipset från Micke Bergs blogg

I gryningen får dårarna ro. Tack Micke!

Här finns bilderna direkt ur Magnums arkiv.

HCB_Rouleur2

Foto: Henri Cartier-Bresson | Vélodrome D´Hiver, Paris 1957 © Magnum Photos

I förfalskningens tjänst

In Publicerat on oktober 2, 2012 at 20:23

Foto: Roger Fenton | The Valley of the Shadow of Death

Vilken av Roger Fentons två existerande bilder,  ”The Valley of the Shadow of Death” togs först?

Det är en fråga som sysselsatt författaren och filmaren Errol Morris under avsevärd tid. I en kilometerlång essä i tre delar publicerad i New York Times redovisar han sina efterforskningar. Brev, intervjuer med historiker, kuratorer och t o m, en kriminalteknisk expert. Han går igenom kartor, dokument och brev. Inget lämnas åt slumpen och ja, han åker till platsen. Längst ut på Krimhalvön i Svarta havet, i det som idag är Urkraina. Kompassens och solens rörelser över området studeras nu direkt på plats. Hur har kanonkulorna hamnat på vägen?

949 kommentarer på första inlägget! Det är anmärkningsvärt att ordningsföljden mellan två historiska bilder från ett snudd på bortglömt krig kan engagera så många. Eller handlar det en än gång om fotografiet som sanningsvittne?

Motvilligt börjar jag läsa, tänkte fuska mig genom texten för att komma till slutet, men blir fast. I detaljer, skuggor och ljusvinklar.

Krimkriget ursprungligen en konflikt mellan Ryssland och Turkiet, 1853-1856 i vilken England och Frankrike intervenerar. Det mest eländiga av alla större krig sedan Napoleon, har det kallats.

3000 engelsmän dog i strid. Bakom stridslinjerna dog 20 000 av svält, tyfus och kolera. Fransmännen förlorade c:a 8000 i sjukdomar. Den ”mest kända representanten för sjuksköterskekåren genom alla tider”, Florence Nightingale arbetar bland de många sjuka och döda.

Roger Fenton fick uppdraget att fotografera, 1855. Den brittiska regeringen ville lugna hemmabefolkningen och lät Fenton förstå att man, inte ville ha något blod i bilderna.

Merparten av Roger Fentons bildar visar följaktligen porträtt på officerare ibland i sällskap med sina fruar, hästkapplöpningar och klubbliv. Fentons bilder från Krimkriget brukar anföras som ett tydligt exempel på verklighetsförfalskning, i fotografins namn. Ett fotografi ljuger ju aldrig!

Den aspekten tas inte upp i Errol Morris lätt nördiga, men ändå högintressanta essä.

Frågan om detta är världens första manipulerade fotografi, undrar Kalle Holmberg i DN (120929). Möjligen är frågan fel ställd. Alla tidiga fotografier är arrangemang, inte minst på grund av den långa exponeringstiden. En stege eller en kvast som står lutande mot en husvägg,  i någon av Fox Talbots bilder t.ex. Stod de där när han kom med sin kamerautrustning, eller flyttande han stegen någon meter, för att få en bättre komposition?

Nästa fråga blir, vad finns precis utanför kanten på mattskivan? Varför är det inte med i bilden och är det här – precis utanför det som syns på kamerans mattskiva, som ett fotografi börjar ljuga?

Och hur är det nu med kanonkulorna på vägen? Har Fenton först tagit en bild där vägen är tom men terrängen fylld av kulor och sedan flyttat upp dom på vägen för att göra en krigsbild lite bättre? Eller togs de bort för att återanvändas i kriget? Det är frågan för Morris essä.

I know. It is insane, but I would like to make the claim that the meaning of photography is contained in these two images. By thinking about the Fenton photographs we are essentially thinking about some of the most vexing issues in photography – about posing, about the intentions of the photographer, about the nature of photographic evidence – about the relationship between photographs and reality. Errol Morris

När börjar den fotografiska manipulationen egentligen?

Porträtt utan ansikten

In Publicerat on september 2, 2012 at 19:43

Mamur Poin, a man in his 70s from Gabanit, walked for 25 days to the border. His home was torched by the Sudanese armed forces. At least three people in Gabanit were burned alive in their homes, unable to escape due to age or injury.”
Foto: Shannon Jensen

Den amerikanska fotografen, Shannon Jensen reste under Juni-Juli i år genom södra Sudan. Hon valde bl.a. att fotografera skor. Fyktingarnas skor. Nio månader av terror och trauma. 70. 000 män, kvinnor och barn som gått till fots över gränsen från Blå-Nilen staten till grannen Södra Sudan för att fly undan från Khartum regeringens militärer.

Ytterligare en svårförstålig konflikt där civila offer skördas dagligen.

A Long Walk, kallar hon serien bilder som publicerades i Newsweek, sept 3, – ”How to represent a journey in an image”, frågar hon sig. Kanske hon funnit en del av svaret, genom att just fotografera skor.

Så länge man går så lever man. Bilderna är uttrycksfulla påståenden om en kamp, ett lidande samtidigt som de bär ett personligt avtryck. De blir porträtt utan ansikten.

Det sätt vilket människan sätter sina fötter mot jorden, sättet hon går på är också ett vittnesbörd om individer. Tänk på de egna skorna och tänk på Van Goghs.

Ett oväntat och fascinerande sätt att mitt i en brinnande och tragisk konflikt  kunna utveckla fotografiets dokumentära berättelse.

”These shoes belong to 6-year-old Hamid Absalah, from Mugom. He and his family walked for 20 days to reach the border. Children over the age of 5 were rarely carried unless the family was one of the fortunate few who traveled with a camel or donkey.”
Foto: Shannon Jensen