claes gabrielson

Bara denna enda bild

In Böcker, Utställningar on mars 14, 2018 at 13:25

Erik Kessels | Ur utställningen, One Image.

Årets evenemang kring utdelningen av Svenska Fotobokspriset, var riktigt bra.

Det började med den entusiastiske och energiske fotosamlaren Erik Kessels och slutade med vinnaren, Jenny Rova och mingel i baren på Hilton hotell vid Slussen. Ok, det förekom en del diskussioner om det var rätt bok som vann, vilket det ju alltid gör.

”Ett utlämnande och ömsint verk som i sitt enkla och originella koncept både komplicerar rollen som fotograf och samtidigt skildrar en kvinna som undersöker den manliga blicken och tar kontroll över den”, skrev juryn i sin motivering.

Jenny Rova har inte själv tagit bilderna i boken, Älskling A selfportrait through the eyes of my lovers. Den består av hennes tidigare pojkvänners bilder av henne. Vad är egentligen en fotobok, 2018? Konceptuella arbeten, böcker som lägger nästan all vikt vid idéinnehållet blir allt vanligare. Fotografin är i ständig rörelse och alla traditionella uppfattningar om vad fotografi är, ifrågasätts kontinuerligt. Så måste det vara.

Frågan om fotografiets roll i vår tid sysselsätter även Erik Kessels. Han är närmast att likna vid en visuell arkeolog, som dammsuger loppmarknader efter övergivna fotoalbum och han sätter han samman bilder han funnit på nätet, till helt nya berättelser. Han letar efter osedda mönster, hittar likheter och gör jämförelser. Det hela har resulterat i en uppsjö av utställningar och böcker. Med en imponerande frenesi och med hundratalet exempel på ”Vernacular photography”, hämtad från den enorma flod som omger oss varje minut, varje timme, varje dag, gjorde han en minnesvärd föreläsning.

Han söker skador, fläckar, ett finger framför linsen. Han finner hundratals bilder där kameraremmen finns med i motivet och han hittar bilder där personer klipps bort. Han visar alla sorters misstag. Byggnadskonstruktioner som blivit fel, trappor omöjliga att gå i och toaletter som är helt obrukbara. Han letar efter en sorts ”Off moments”. Dessutom påminner han oss i förbifarten om att en person på 1800-talet under hela sin livstid förmodligen kom i kontakt med samma mängd bilder som vi idag konsumerar under en förmiddag.

Kanske som en reaktion mot den ständiga flod av fotografier som omger oss gör han en utställning som han kallar One Image, som bara består av en bild. Det är det sista fotografiet som togs på hans syster som dog i en trafikolycka, 9 år gammal. Bilden är tagen av personalen på en semesteranläggning (holiday park). Kessels föräldrar fann bilden, beskar den och gjorde om den till en svartvit bild. – “They re-appropriated the image before I even knew the meaning of the word”, säger han i en intervju för Time. Han trycker sen upp bilden av systern och sprider den över hela staden Wroclaw, i Polen. Som affisch, poster. Han använder sig av annonstavlor på väggar och busshållplatser. I själva utställningen finns bara denna enda bild.

Han förvånade nog en och annan när han sa att han inte var fotograf, vilket nog många trodde. Hans intresse för den fotografiska bilden är dock stort, större än hos många som dagligen fotograferar. Han menade också att vi i dag konsumerar foton. Vi tittar inte. Vilket är högst tänkvärt.

Juryn hade även i år ett styvt arbete. Det är inte lätt, jag har själv suttit där. En självklar kandidat var ju naturligtvis Gunnar Smolianskys, Diary. Den seglade ju liksom över alla de andra. Borde ha varit ensam vinnare i en egen klass, som på filmfestivaler. Lifetime Award, typ.

Bland finalisterna tyckte jag om Stefan Bladhs dova och djupt suggestiva, ”Hidden Kingdom”. Själv beskrev han bilderna som ett sorts tillstånd där – en väntan på att något större ska komma fram.

Night Procession, av Stephen Gill är en högst originell bok. Han har på ett snillrikt sett arrangerat kameror i naturen, så att djuren som passerar just där, ovetandes tar sina egna selfies. Det är både gåtfullt och en smula skrämmande. Rävar, harar och vildsvin fångas i poser och situationer som inget mänskligt öga kan uppfatta.

Stephen Gill som bott i London de senaste 25 åren innan familjen flyttade till Skåne för fyra år sedan, sa i samband med att hans bok presenterades, – jag är mer rädd i den svenska skogen än vad jag är i London på natten.

 Han har gjort en av de egendomligaste böcker jag någonsin öppnat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: