claes gabrielson

Litauiskt grått

In Böcker, Utställningar on oktober 19, 2013 at 21:12
Seskus_14

Foto: Algirdas Seskus | ur boken Meiles Lyrika

Inser att jag borde skriva något om Paolo Roversi och hans elegant dunkla bilder från ateljémörkret, som just nu visas på Fotografiska.

Känner dock en viss ambivalens. Jag dras in mot modellernas sorgset intensiva ansikten. Ser noga på alla vackra ögon och munnar, men får också en impuls att vända och backa ut ur hans snävt riggade scenografi.

Jag utforskar skönheten varje dag, säger han och menar också att skönheten kommer inifrån. Varför är det då bara unga vackra kvinnliga modeller han avbildar? Varför inga äldre ansikten och varför inga män?

Det blir yta, lite instängt som i mycket fotografi som rör sig i och kring modevärlden. Men det är skickligt, förföriskt och stundtals suggestivt.

Det finns ett släktband till en annan fotograf som försökt bryta sig ur klichéerna i modevärlden, Deborah Turbeville. En amerikansk fotograf som jag var fascinerad av för lite drygt 30 år sedan. Köpte två av hennes böcker då. Wallflower från 1978 och Unseen Versailles från 1981. Men det var då det.

På väg ut från fotografiska hittar jag en liten oansenlig bok av en fotograf jag aldrig hört talas om. Först vet jag inte vad som är bokens titel och vad som är fotografens namn.

meiles lyrika, algirdas seskus, 149 nuotraukos 1975-1983.

Ja, det visar sig vara en liten pärla. Stillsam gatufotografi av den Litauiske fotografen Algirdas Seskus. Hans bilder rör mig på ett sätt som ingen av Roversis bilder lyckas göra.

Vardagsmänniskor. Lågmälda bilder av en fotograf med varm medmänsklig blick. Bakgårdar, parker och en och annan parad. Människor som lunkar på i sina liv, med slitna kläder och rena drömmar. Det är inte Klein eller Winogrand. Det är inte flashigt eller spektakulärt.

Algidas Seskus bilder påminner mer om blyertsanteckningar gjorda i ett tummat anteckningsblock. En sorts anspråkslös dagbok, där blyerts ersatts av fotografisk gråskala. Ja det är grått. Gatorna, husen och människorna är grå. Trycket i boken är också grått. Ändå blir jag smått upprymd av detta.

Boken har ingen text bara dessa rader av fotografen:

–       Well into my sixty-five.. it´s only now that I seem to better understand love; or rather that feeling of longing-the most vivid sign of love or loss of it.

PS Meiles lyrika lär betyda, Love lyrics.

  1. Fann boken på mm för några månader sedan, bläddrar i den och gick vidare. På utvägen var jag och bläddrade igen och ett riktigt ha begär uppstod. Ett bra val.

    Ha det
    Alf

  2. Absolut gärna en utstälning, många av hans bilder har det där som Greenberg talar om

    Alf

  3. Tack för att du delade med dig av Seskus, även för mig okänd. Ser sällan så mycket känsla i den fotografi jag kommer över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: