claes gabrielson

En tunn yta mot tiden

In Utställningar on september 25, 2013 at 22:25
JMC_Ophelia_1

Foto: Julia Margaret Cameron | Ophelia, 1867

Det rör sig om en gammal och lång vänskap.

Vissa dagar betyder hon inget. Det kan gå månader eller år.  Men plötsligt dyker någon av hennes bilder upp på näthinnan.

En djupt religiös kvinna, mor till sex barn som fick sin första kamera 1863 när hon var 40 år gammal. En gåva från en av hennes döttrar.

– It may amuse you, Mother, to try to photograph during your solitude, sa dottern.

Julia Margaret Cameron började långsamt tillägna sig kunskaperna. – I felt my way literally in the dark thro’ endless failures, skrev hon i ett brev från februari 1864.

Lite senare skriver hon – From the first moment I handled my lens with a tender ardour, and it has become to me as a living thing, with voice and memory and creative vigour.

Hon anklagades för dåligt tekniskt kunnande och att hennes bilder var oskarpa.

Men det var många gånger ett medvetet val. Hon ville annat än det perfekta. Hon sökte något i de ansikten hon fotograferade. Hon följde den egna blicken in mot mattskivans dimmigt glödande ljus och ansiktet som fanns där.

Hon fotograferade målaren G. F. Watts, poeten Alfred Lord Tennyson, vetenskapsmannen Sir John Herschel, och filosofen och historikern Thomas Carlyle bland många. Där finns också bilder av släktingar grannar och tjänstefolk från det egna hushållet.

Ok, några av hennes allegoriska tablåer och bibeltolkningar kan väl få passera okommenterat. Men i en del av hennes porträtt finns den tunnaste ytan mot tiden jag upplevt inom fotografin.

Jag tycker att jag känner några av dessa människor, jag kände några av dem, jag vill lära känna någon i Julias bilder.. så är det.

Nu under hösten visar Metropolitan Museum of Art en utställning med hennes bilder, med bland annat 35 verk ur den egna samlingen.

En helt underbar och lärorik text om Julia Margaret Cameron är publicerad i The New Yorker av Anthony Lane. Det är verkligen sällan man läser texter om fotografi som är på det sättet. Varmt insiktsfull och fylld med beskrivande detaljer. Nivån på den texten gör mig glad i flera dagar.

– At the Met, you can see a product of that session:

a great well of shadow, in which one half of the writer’s face is drowned. And

what we instantly notice about the other half, with its lonely eye and its salty shock of

hair, is how it shudders and blurs. Is that, as some of Cameron’s contemporaries believed,

a mistake: the lack of a proper technique that would embalm the subject in

tranquillity? Or is it what Carlyle called a likeness, bodying forth a spirit that—as his

affrighted readers knew—would not, and could not, hold still? Time does not freeze

in such a photograph. It melts and steams.

 

PS Utställningen på Metropolitan i New York pågår tom den 5 januari 2014

  1. Vackert, ett föredöme även i dag. Bilderna känns en mer aktuella, med dagens flöde av våtplåts bilder. Vill inte slå dig på fingrarna men en länk till The New Yorker och Anthony Lane artikel är på sin plats http://www.newyorker.com/arts/critics/atlarge/2013/09/02/130902crat_atlarge_lane
    Ha det
    alf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: