claes gabrielson

Att stjäla människors själar

In Böcker, Utställningar on april 27, 2013 at 10:44

 

Foto: Jungjin Lee | Ur serien Wind

Foto: Jungjin Lee | Ur serien Wind

– I still like to photograph things that feel empty, like a wall or the corner of a building. I’m very private. I prefer to be alone. My soul is more to the shadow side, säger Jungjin Lee.

Hennes bilder är ofta stora, över en gånger två meter. Gjorda på koreanskt mullbärspapper, som hon med hjälp av två assistenter för hand med penslar bestrukit med ljuskänslig emulsion.

Hon fotograferar ofta landskap, öknar och tomma platser. Hon säger att hon inte vill bli betraktad som en fotograf som gör dokument kring en specifik tid eller plats.

The content is Jungjin Lee’s response to what she saw, shorthand notes from her spirit, säger den amerikanska fotokritikern Vicki Goldberg.

Ofta arbetar hon med en Linhof Panoramakamera 6×12. Jag tror inte jag har sett någon av hennes bilder i original. De som gjort det talar om skirhet, luftighet parat med en rikedom av valörer.

Hon föds 1961 i Seoul, Sydkorea som den yngsta i en syskonskara på fem. Lär sig kalligrafi i skolan. Studerar keramik. Kommer till USA 1988, börjar studera fotografi och blir assistent till Robert Frank. 1991 tar hon sin MA i fotografi i New York. Så långt den snabbspolade biografiska bakgrunden.

I en av hennes böcker, Wind från 2009 finns en bild på ett trasigt pianoklaviatur.

I don’t go out to look for old pianos. I go out whith a camera, ready to deflect myself into landscape or things I encunter. It doesn’t matter what it is, but when I photograph something, it can be another piece of myself, kind of a self-portrait, säger hon i en intervju citerad av Paul Wedeman i Pasatiempo.

I en serie bilder av ting får alldagliga föremål en aura av främlingsskap, genom hennes sätt att betrakta föremålen med kameran och den annorlunda kopierings tekniken. Föremålets yta och bildens går samman.

The ”Thing” photos, säger hon – are less about her and more about the ”essence of mind,” about the ”vacating of thoughts.”

Blev hon inte alls påverkad av Robert Frank? Jo, hon blev ”influenced” på olika sätt, säger hon. Samtidigt kunde hon inte fotografera på gatorna för hon kände det som om hon stal människornas själar. Hon kände sig alltför obekväm i den rollen.

Det här är ett nytt konstnärsskap för mig att upptäcka. Jag fick tipset från Alf Jagnell. Tack! Det kommer att ta tid att sätt sig in i hennes produktion och jag måste definitivt leta efter någon av hennes böcker.

Sista ordet till Vicki Goldberg som i ett ”Artist talk” på Aperture Gallery i april 2011, säger att hon känner sig – At the edge of a dream när hon tittar på Jungjin Lee’s bilder.

Ps

Hon har deltagit i en utställning på Östasiatiska, 1998 med namnet ”Asiatiska fotografer”.

Någon som såg den?

  1. Jag såg faktisk den utställningen 1998 men mins inte henne specifikt. Annars har du gjort ett gott arbete med att presentera Jungjin för en svensk publik. Angående böcker så beställde jag Desert i genom hennes agent Esa Epstein http://sepiaeye.com/contact/ tog lite tid.

  2. Någon fet print kan jag inte ordna men en igenom bläddring av Wind och Desert kan jag ordna över en fika här i stan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: