claes gabrielson

Den rörliga blicken »

On januari 27, 2013 at 19:23

Foto: Henri Carrtier Bresson | Giacometti

Världen låg i hans öga

Henri Cartier-Bresson ägde en nästan antropologiskt lyhörd blick. Personer hänger i ett vardagligt ögonblick, iakttagna av en gänglig, blyg, snabbfotad, nästan dansande figur. Helt obemärkt har han rört sig runt motivet, läst av situationen och sedan lika snabbt försvunnit, utnyttjat sin förmåga att omedelbart kunna blanda sig med omgivningen.

Samma kväll som jag läste att Henri Cartier-Bresson var död plockade jag fram alla böckerna med hans bilder. Satt länge, länge på golvet omgiven av bilder från slutet av 1920-talet fram till början av 80-talet. Ett hav av nästan rå entusiasm för livet självt.

Jag sökte utefter gatorna levande motiv, som jag liksom kunde avslöja på bar gärning, sa han. Visst det låter sig sägas. 50 mm:s optiken, ”normalen” satt nästan alltid på – ögats egen brännvidd. Den svartvita bilden tillför en abstrakt kvalité och han visste att allt som fotograferas försvinner och att den minsta mänskliga detaljen kan bli ett ledmotiv i en större berättelse.

Allt verkar så enkelt. Linjerna, den avvägda kompositionen, formernas organiska rytm. Det svartvita ljuset.

En man på en restaurang iakttar världen utanför.
Tyngden av kroppen. Handen på käppen. Den runda kubben ovanför den vita mustaschen. Han försöker få syn på den nya tiden men är långsamt på väg till den gamla varifrån han kommit. Man kan se en svag reflex av fotografen i det stora fönstret. Stolarnas symmetri mot de vita dukarna. En bild av tiden.

På Rue Moufftard bär en pojke vinbuteljer. En i varje arm, tätt mot kroppen. Kortbyxorna fladdrar och hela gatan ler. Sprickfärdig av stolthet över uppdraget att få bära hem flaskorna, rör han sig mot den väntande fotografen.

1952 utkom boken, Image á la sauvette, med ett omslag av Matisse. I dag ett åtråvärt samlarobjekt. När den engelska utgåvan kom fick den titeln The decisive moment och det är nu begreppet – det avgörande ögonblicket, blir allmänt

En viss skillnad kan tyckas. Originaltiteln syftar på – hastigt tagna bilder, obemärkt, i flykten. Förstulet, utan tillstånd. Franska språket har här en mängd möjliga inbyggda associationer, som rör flera nivåer mellan det poetiska och vardagliga som försvinner när man enbart talar om, ett avgörande ögonblick.

Ett enda foto, som har stringens och rikedom och vars innehåll har, tillräcklig resonans, kunde vara nog i sig självt, menade han. Det finns ingen patenterad metod, inga givna regler – ”man måste vara beredd som i tennis”. Tekniken då,? Jo den skulle fungera intuitivt som när man växlar en bil eller cyklar.

Född 1908 i Chanteloup, året före Bleriot gjorde den första flygningen över den Engelska kanalen. Uppväxt i en välbärgad textilfamilj i Paris, på rue de Lisbonne i åttonde arrondissementet. Måleriet kom han tidigt i kontakt med genom en farbror, tog lektioner bl.a. hos André Lhote.

Han gick på samma trottoarer, satt på samma caféer samtidigt med modernismen,
drogs till surrealistkretsarna i Paris.Umgicks med det dåvarande avantgardet, Max Ernst, Salvador Dali, Max Jacob och Andre Breton.
Vid ett besök hos Gertrude Stein fick han rådet, efter att hon sett några av hans målningar, att börja i sin fars textilfirma i stället för att fortsätta med måleriet.

Två år innan depressionen var han tjugo år gammal och hade inga planer på en karriär som industriman. Han omfattade idéerna om spontaniteten, intuitionens roll och attityden av revolt, hos Surrealisterna och flörtade även med de kommunistiska strömningarna i tiden.

Det ”Afrikanska”, intresset för ”primitivismen” låg i luften. Om det berodde på detta eller om det var av andra själ av mer äventyrlig art är väl oklart, men Cartier-Bresson kom till Elfenbenskusten som jägare och stannade där ett år med gevär, acetylenlampa och Rimbaud, Joyce och Lautréamont i fickan.

Det är här han för första gången använder en småbildskamera. Filmerna möglar emellertid och inga bilder finns kvar. I sviterna av en feber upptäcker han Leican 1932 i Marsielle. Den tyska kameran kommer i och med detta så småningom att få kultstatus hos en hel värld av fotografer.

Nästan alla fotografer hade en Leica när jag själv började fotografera i början av 1970-talet. Naturligtvis måste även jag ha en. Det blev Kristinehamnfotografen Mats Holmstrands slitna mässingsblanka, M 2:a.
Cartier-Bresson kommer inte att överge sin under femtio år. Den blir förlängningen av hans blick.

Det är resorna som dominerar de kommande trettio åren – Jag var aldrig i något land där jag inte kunde tänka mig att slå mig ner och spendera resten av mitt liv, sa han och jag tror verkligen att han menade det.

När Mahatma Gandhi mördades i Indien är han där och i Kina när kommunisterna tog makten 1949. Samma år i december var han i Indonesien vid tiden för sjävständigheten. Efter Stalins död var han den förste västerländska fotografen i Sovjet Unionen.
Han tycks ha varit överallt. New York, Burma, Pakistan, Kuba, Kanada och Japan. Även i Sverige faktiskt, 1956, på tidningen Expressens initiativ.

Finns det något mer flyktigt än uttrycket i ett ansikte?
Beckett, de Beauvoir, Sartre och Faulkner alla finns dom på våra mentala hårddiskar och det är oftast Cartier-Bressons bilder vi ser.

Jag tycker mycket om porträttet på Irène Joliot – Curie med sin man Frédéric Joliot. Som båda tilldelades Nobelpriset i kemi 1935 för upptäckten av konstgjord radioaktivitet.

Bilden visar ögonblicket när de väntar på fotografen bakom en dörr. Cartier-Bresson tog bilden på tröskeln i språnget. Sen hälsade han och tog några bilder till, mest av artighetsskäl. Han visste att han redan hade bilden på den första exponeringen, med undertexten av ängslan inför radioaktivitetens oöverskådliga framtid.

Eller ta Giacometti på väg över en Parisgata i regnet med rocken uppdragen över huvudet. Ett tunt träd i förgrunden skär genom bilden och ger en lågmäld korrespondens till skulptörens egen bildvärld.

En annan enkel bild från konstnären Bonnard:s ateljé, har alltid rört mig. Han står lätt framåt- böjd intill ateljéfönstret och iakttar en av sina målningar som står på golvet lutad mot väggen. Han höjer en hand och kanske prövar en beskärning. Någon meter därifrån står fotografen och gör sin. Det handlar om att se. Den höjda handen, ljuset i glasögonen, de båda fönstren. Det milda ljuset i rummet och på målningen.

Beträffande ljuset använde han aldrig blixt, av respekt mot ljuset, även om detta är frånvarande. Han föredrog de små passbildernas dokumentära identitet, i fotografernas skyltlådor, framför artificiella studioporträtt. För att man alltid kan ställa en fråga till dessa ansikten.

Märkligt nog med tanke på att han är obetydligt yngre än filmkonsten fastnar han inte för filmen med undantag för några korta dokumentära försök. Han träffar Paul Strand som är involverad i filmarbete och han är regiassistent till Jean Renoir under flera filmer. Möjligen lockar vardagens scener, så som de utspelas på gatorna mer och kanske flanerandets ensamhet.

I fotografering behövs ett finger, ett öga och två ben – Jag har gått i hela mitt liv, kanske tio, 15 kilometer per dag, som en brevbärare från förr, säger han. Plötsligt ser han former i ett visst mönster, en noggrann geometri och sen med kameran görs en ögonblicks teckning. Detta arbetssätt ligger långt från filmens.

Av Braque får han en av de viktigaste böckerna i sitt liv. Det var den tyske filosofen Eugen Herrigels, Zen i bågskjutningens konst. Här fann Cartier-Bresson den komplexa analogin till fotograferandet.
Jag minns att vi var flera i kretsen kring Galleri fotograficentrum som köpte boken och en del av oss, även en pilbåge. Ingående diskuterade vi övning i bågskytte och Henrie Cartier-Bressons metod. Den medvetna kontrollen, kontra det undermedvetna och avsiktslösheten. Kort sagt den konstlösa konstens väsen.

1947 grundar han den legendariska bildbyrån Magnum Photos tillsammans med bl.a. Robert Capa, David ”Chim” Seymour. Idén med Magnum, förutom att säkra upphovsrätten till fotografernas negativ, var att besluten över uppdrag och vilka händelser som skulle bevakas, borde ligga hos fotograferna själva

Han slutar fotografera i det sena 1970-talet. Han återgår nu till teckning och måleri. En cirkel sluts.

Världen låg i ögonblickets hand, hette det en gång hos en Isländsk författare. Cartier-Bresson ägde en sådan hand och ett öga därtill.

För var och en börjar rymden vid vårt öga och sträcker sig bort mot oändligheten – så sa han den skygge fransmannen, om det nu var en blinkning till Kant eller Kopernikus vet jag inte. Det är emellertid mycket vackert uttryckt och rör förutsättningen för allt skapande.

Nu är ögat slutet. Kamerans slutare har tystnat. En mästare har i förbigående, i ett obevakat ögonblick, lämnat oss.

Claes Gabrielson

Texten som är något kortad och lätt bearbetad, var ursprungligen publicerad i Nerikes Allehanda 040926

  1. Tack för mycket bra text om H C-B. Han tog en bild nedanför Masthuggskyrkan i Göteborg 1956. Jag har identifierat punkten han stod på. För att perspektiv och utsnitt ska stämma måste han ha använt 90 mm. Hans bild från Katarinahissen över Slussen samma år är också lätt att ta igen, tack vare horisont och kyrkor. Och då satte han på 35 mm. Jag njuter varje gång jag bläddrar i hans böcker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s