claes gabrielson

Modefotots melankoli

In Utställningar on september 15, 2012 at 10:53

Foto: Norman Parkinson, Glamour okt 1949

Berlin Art Week pågår för fullt och fotografin är überalles.

Tidlös skönhet, ”Zeitlos Schön, 100 jahre Modefotografie von Man Ray bis Mario Testino”, är namnet på utställningen i det gamla postkontoret i korsningen Oranienburger strasse och Tulcholsky gatan. C/O Berlin är arrangörer.

Det är bra, det är spännande. Man får en chans att följa delar av modefotografins utveckling. Redaktionen för radioprogrammet Stil, anbefalles att komma till Berlin och rapportera om denna utställning.

Det problematiska ligger i själva modebilden. En föreställd livskänsla. Perfekta kroppar. Utsökta kompositioner. Det är alltid ordning och reda i en modefotografs sökare. Ljuset sitter där det ska och där börjar jag undra, varför finns dom här bilderna överhuvudtaget? Vem är så att säga uppdragsgivaren och hur ser uppgörelsen ut?

Utställningen försöker inte alls diskutera de här frågorna.

Bilderna visar kända och bortglömda modeller i gränslandet mellan det kreativa och det kommersiella och modellerna saknar oftast namn. Konstformen står hela tiden och skaver mot modeindustrins alla krav och modebilden är fast förankrad i konsumismen. Det är något som ska säljas, en livsstil eller ett plagg.

Ett enkelt lackmustest är att ställa den rimliga frågan, vem äger bilden? Fotografen med sin blick, stylisten, uppdragsgivaren, agenturen eller den namnlösa modellen? Hon, för det är nästan alltid en hon, äger hon sitt ansikte eller är det en vara på en marknad?

Frågan gäller inte det strikt juridiska, vem som ska få vad i kronor och ören utan snarare, vem äger bilden i en konstnärlig, kreativ mening?

Branding, varumärkesbyggande är en komplicerad aktivitet.

Det utställningen emellertid skildrar på ett mycket bra sätt är just skillnaden i tidsandan mellan de olika decennierna, trots avsaknaden av jämförande bilder från samhället i övrigt.

Det märkliga är hur bra de äldre bilderna står sig. Hur mycket samhället än har utvecklats så syns det inte lika tydligt i modebilderna. Det är råare, ytligare och mer naket i vår tid, naturligtvis. Modebilden tycks färdas genom decennierna med sin egen uppfattning om samhälle och skönhet.

Men vad berättelsen om ungdom och elegans beträffar, så visste Edward Steichen det redan i American Vogue 1923. En av utställningens absolut finaste bilder.

Modellens ögon säger allt. Jag är den jag är. Allt annat är lögn.

Edward Steichen, Vogue Dec 1923 © Conde Nast

  1. OK, Fotografiska i Stockholm hade också en utställning med modebilder för inte så länge sedan. Lite slätstruken i mitt tycke. Men i Berlin var det kanske ett annat grepp?

    • Hej och tack för kommentar. Berlinutställningen har ett större historiskt perspektiv, börjar redan i det tidiga 1900-talet. Dessutom visas åtskilliga tidskrifter, omslag och layoutexempel i många montrar i de olika utställningsrummen. I ett av rummen visas också kortfilmer med modeanknytning. En ambitiös katalog-läs bok, publicerad av Prestel förlag, följer också utställningen.

  2. Mm, väldigt innehållsrikt alltså…

  3. Tack, ska kolla in det

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: